Det är Danmark som har ansvaret, inte USA, inte EU, och sannerligen inte dess prominenta språkrör Sverige. Inte med ett ord nämns Fredrik Reinfeldt, ordförande för den aktör där insikten om klimatutmaningarna och betalningsviljan är som störst. Reinfeldts viktiga roll är visst tydligast för oss svenskar.
193 länder finns representerade på det gigantiska konferensområdet Bella center. De tidigare COP-mötena har hanterats på miljöministernivå men COP15 har blivit en angelägenhet för det allra högsta politiska toppskiktet. I dagarna sker de inledande förhandlingarna huvudsakligen på tjänstemannanivå, men till slutförhandlingarna under mötets två sista dagar väntas åtminstone drygt 100 statschefer infinna sig. Däribland Kinas och USA:s presidenter. Som rapporterats åtskilliga gånger är det lite si och så med samarbetsviljan från dessa två länder, men åtminstone har insikten nått fram att detta möte har högsta prioritet och inte kan hanteras som vilket som helst FN-evenemang.
Det är mycket ovisst vad COP15 ger för resultat, åtminstone vad gäller bindande avtal och tuffa åtaganden. Den danska klimatministern och blivande EU-kommissionären Connie Hedegaard, som har till uppgift att administrera fram bästa möjliga överenskommelse, yttrar sig givetvis som om framtidens klimat står och faller med vilket slags avtal som kan uppvisas om elva dagar. Men från dem som faktiskt omsätter fina politiska målsättningar i praktiken låter det lite annorlunda.
Cowi är ett stort internationellt konsultföretag som på senare år specialiserat sig på miljö- och klimatsmarta lösningar. Stig Christensen är utvecklingsdirektör och menar att även om det vore önskvärt med en globalt samordnad arbetsplan, är processen och omställningen mot grön teknologi redan igång. Alltfler stater, städer och myndigheter efterfrågar hållbara lösningar.
Den största utmaningen är enligt Christensen att få den rika världen att erkänna att den har ett ansvar för dagens klimatsitutaion, och därför påta sig att till stora delar finansiera omställningen till grön teknologi i tredje världen.
Och i grund och botten är det ju väldigt enkelt. Under flera hundra år har vi i västvärlden blåst upp i atmosfären de enorma mängder koldioxid som nu ligger som ett täcke runt planeten. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för att inte också ta huvudansvaret för att i någon mån lätta på det täcket.