En halv reträtt, eller kanske snarare en kvarts, är bättre än ingen reträtt alls. När medborgare, som berövas möjligheten att meddela sina åsikter före beslut, protesterar och politiker tar intryck, är det ett gott betyg till demokratin.
Men gårdagens presskonferens med Jimmy Jansson (S) och Mona Kanaan-Seifkhani (S) visar också hur illa hela denna fråga har hanterats. Den improvisation som majoriteten nu ägnar sig åt är ytterligare ett led i detta.
I maj beslutade kultur- och fritidsnämnden i all hast att stänga biblioteken i Alberga, Kjula, Fröslunda och Skogsängen. Dåvarande nämndordförande, Kristina Eriksson (S), försvarade nedläggningarna med två inte helt förenliga argument. Det ena var att filialerna måste bort för att det är kris och kommunen måste skära. Det andra var att beslutet att stänga fyra bibliotek låg i linje med slutsatserna i en biblioteksutredning gjord förra året av konsulten Inger Eide-Jensen.
Problemet är bara att denna utredning, som för övrigt få har läst, bara med stor kreativitet kan tolkas på det sättet. I den finns resonemang, tidigare återgivna på ledarsidan, med stöd av vilka Eskilstuna kommun lika gärna kan bevara alla nuvarande biblioteksfilialer och öppna nya.
Samtidigt med denna argumentation meddelade Eriksson att hon hoppades – skrev ”nämnden hoppas” i sin insändare – att biblioteken i Alberga, Kjula och Fröslunda kunde leva kvar som skolbibliotek i barn- och utbildningsförvaltningens regi. Mycket tyder på att hon inte hade förankrat denna idé hos sina kollegor i barn- och utbildningsnämnden.
– Vi kan inte fatta beslut som blir en dödsstöt för vissa stadsdelar. Kommunens förvaltningar måste gå i takt med varandra och biblioteken är inte bara en fråga för kultur- och fritid, säger Jimmy Jansson i dagens tidning.
Insikten är välkommen men slutsatsen kunde vara skarpare. Det är politiker som styr. Om olika delar av kommunapparaten går i otakt i en fråga av den här digniteten är det ett politiskt problem inom majoriteten. Men Jansson kan inte säga så med mindre än att han också i ord, inte bara i handling, underkänner Kristina Erikssons insats.
Sedan borde Jansson och Kanaan-Seifkhani gå grundligare till väga. Är det något fel på det sätt som verksamheten fungerar i dag? Ligger filialerna på fel platser eller har de fel innehåll i förhållande till de kulturpolitiska målen – vilka de nu är?
Det är någonstans här diskussionen om bibliotekens framtid borde börja. Under tiden ska man inte rasera det som finns. Nu gör politikerna tvärtom, river ner först och funderar sedan på vad som ska komma i stället. Och Janssons och Kanaan-Seifkhanis, än så länge lösa, tankar om det nya oroar. I Fröslunda och Skogsängen ska det öppnas en ny sorts bibliotek, kanske. Vad som ska ersätta biblioteken i Kjula och Alberga är oklart, om det blir något alls. (Fyra får dödsstöten, varav två sedan utsätts för fumliga återupplivningsförsök, för att fullfölja Janssons liknelse.)
Klart är att ambitionerna sänks. Biblioteken reduceras till nedskalade så kallade läshörnor, splittrade mellan olika förvaltningar, och offentliga mötesplatser bland andra.
Den borgerliga oppositionen presterar tyvärr inte bättre. Allianspartierna vill rädda enbart biblioteken i Kjula och Alberga – och därutöver lägga ner det i Årby.
Bibliotekens vänner har alltså lite stöd att hämta i det lägret. Men det betyder inte att de måste vara tysta. Även efter gårdagens besked från majoriteten står det klart att kulturens basverksamhet, som biblioteken är, rustas ner. Beslutet har dessutom drivits igenom på ett orättfärdigt sätt. Det får inte glömmas.