I somras gifte jag mig med min Eric, och många har varit intresserade av vad vi ska heta i efternamn: Bogen eller Rehnman? Eller varför inte kombinationerna Bogman, Rehnbog eller Rehnen? Nä, det känns inte så lockande. I alla fall inte i jämförelse med mina vänners potentiella kombination, det lite mer actionklingande Gunstorm (läs det på engelska så förstår du att det hade passat vilken actionhjälte som helst).
‒Bogen, svarade jag självsäkert i början och han protesterade inte.
Men ju närmare bröllopet vi kom, desto mer motsträvig blev han. Nog var han lite fäst vid sitt efternamn trots allt.
På själva bröllopet hade toastmasterparet överraskat oss med en omröstning. Gästerna skulle hjälpa oss att välja genom att lägga varsin plastboll i någon av skålarna med skyltarna "Bogen", "Rehnman" och "Ibrahimovic". Farligt många röstade på Ibrahimovic så det kändes lite skönt att det kom en kraftig vind och blåste bort alla bollar innan vi hann räkna vilket namn som vann. Jag ser det som ett tecken. Jag byter inte.
Men jag har inte alltid varit lika fäst vid mitt förnamn. När jag var i sexårsåldern kände jag en tjej som hette Johanna. Det tyckte jag var det finaste namnet jag någonsin hört. Vem ville heta Otilia när man kunde heta Johanna, liksom? Jag minns att jag drömde om att byta.
Under hela mellan- och högstadietiden gick jag under smeknamnet Otto. I en klass där hälften hette Anna eller Simon (kändes det som) var Otilia bara konstigt. De flesta av mina kompisar hade manligt kodade smeknamn i alla fall, så jag bytte helt enkelt. Först i gymnasiet blev jag Otilia igen.
Nuförtiden är jag nöjd med vad jag heter. Otilia Bogen är ett bra namn för en journalist – det finns liksom inte så många andra som folk kan blanda ihop mig med.
Våren 2015 fick jag en liten namne, när en kompis valde att kalla sin nyfödda dotter Otilia. Sedan dess är jag extra nöjd med vad jag heter.