Deras möte utmynnade i kapitel i en ny bok: "De är mina bästa vänner"

Mötet utmynnade i ett bidrag till den nyutkomna boken "Vi gör vad vi kan".

– De är mina bästa vänner, och har en viktig plats i mitt liv, säger Manal Hansoeh när vi sammanstrålar på Multeum.

40-åringen har palestinskt påbrå men växte upp, studerade och bildade familj i Libyen i Nordafrika.

Tillsammans med maken Amro och två sju månader gamla söner tvingades hon att fly till Sverige:

– Vi kom hit 2014. Året efter träffade jag Elisabeth och Gunilla på Mälarblick.

– Där försökte vi få till lite trevlig stämning i en ganska trist miljö, säger Elisabeth Gustafsson.

Hon och Gunilla Andersson stiftade fler intressanta bekantskaper på asylboendet – bland annat från Syrien, Libanon och Irak.

– Men det är bara Manal och hennes familj som är kvar här.

Efter en kortare tid på Selaögården fick de en lägenhet i Åkers styckebruk.

– Tvillingarna går i förskola nu. Min man och jag studerar på SFI, svenska som andraspråk, säger Manal Hansoeh.

– En mer ambitiös person än Manal får man leta efter, konstaterar Gunilla Andersson.

Hon och Manal Hansoeh försöker att träffas någon gång i veckan.

– Ofta ses vi här på biblioteket. Det börjar med att vi går igenom Manals skoluppgifter. Sedan tar vi en fika ihop, berättar Gunilla Andersson.

– Nyligen var Elisabeth och jag bjudna på pojkarnas femårskalas i Åker, tillägger hon.

Manal Hamsoeh läste på teknisk högskola i Tripoli och arbetade som lärare i matematik

– Eftersom hon är statslös palestinier hade hon en inte så hög status i Libyen, men tilläts ändå att studera. Sedan kom kriget och då blev det farligt för familjen. Nu har de ett utvisningshot hängande över sig. Deras nuvarande uppehållstillstånd går ut i maj. Men de kan inte resa någonstans, säger Gunilla Andersson.

– Jag är väldigt glad över att vi har träffats, när jag blev dålig lagade Manal en massa god mat åt mig, konstaterar hon vidare.

Hur känns det att medverka i en bok?

– Roligt, jag har aldrig varit i tryck förut.