Så var det dags. Salone di Mobile, eller nu mer rätt och slätt Designweek, hölls i Milano andra veckan i april. Vad som började som en utställning för dryga 50 år sedan för diverse möbelfabrikanter har nu blommat ut i ett spektakel av aktiviteter på temat design. Från början huserade alla utställare på mässan, Il Salone, utanför stan men när det blev dyrt, tråkigt och mainstream så samlades de mest kreativa på nya platser.
En av platserna är Zona Tortona. Vi tar oss dit och möts av en ung skön jazztrio direkt vi kliver av vid metrostationen Porta Genova. Trumsetet är placerat någonstans i gränslandet mellan en trasig trottoar och en parkering på baksidan av en gammal tågstation. Vi går sakta (läs italienskt) framåt mellan trendiga Milanobor och lättklädda tjejer med flyers i händerna.
En gammal rostig bro, för kvällen fylld av tomma redbullburkar, leder oss över rälsen och ned på en trång vindlande gata. På varje bakgård händer det något. Vi börjar med en titt på telemark-inspirerade sängar ackompanjerade av storartad 80-tals disco från eget DJ-bås. Vi är hos "Let producers be brands", här skärs salami upp i takt med att besökarna plockar en bit, tar ett glas spumante (eller må det vara prosecco?) innan de tittar vidare.
Vi får en förevisning om ett nytt papper tillverkat av stenpulver av märket Repap/Ogami, och inser att det känns alldeles mjukt att skriva på. Trots att materialet kommer från sopor från byggindustrin sitter känslan fortfarande kvar i händerna.
Med en affisch i handen funderar jag kort på varför italienska lampor ofta verkar vara i transparent plexi och att det överhuvudtaget är mycket olika material som visas. En hel butik visar glasögon gjorda av cellulosa. Jag ler, för alla är så typiskt Italienska – stora, mörka, plastiga. Inte diskreta alls.
En bit bort, i fashionabla Brera, passerar vi en liten upplyst butik, eller är det tvätteri? Taket är fyllt av vit tvätt; koftor, skjortor, underkläder och i skylten står en ung kille i förkläde och stryker. Det är Vanity Fair i samarbete med Samsung som bara är där för att vara där. Man bjuder på citrondoftande Morettilikör och tvättmedelsprover och låter trummorna på maskinerna snurra sakta ibland, centrifugera ibland. Väggen vid mig är tapetserad med årets uppbrott – Gwyneth Paltrow och han, sångaren i Coldplay... En rund bricka med docksöta cupcakes dyker plötsligt upp och jag glömmer vad jag hade i tanken. På gatan utanför rullar filmkamerorna och folk verkar nöjda.
Över en öl berättar fotografen Massimo Ferrari att Zona Tortona med sina gränder, kanaler och loft var "The place to be", för 15 år sen. Konstnärer och designers trivdes här. Men när stora välkända märken också ville vara i vimlet tappade det sin charm.
– Se där, säger han och pekar mot ett gigantiskt ljusspel där ett av världens största mobiltelefonmärken visar upp sig. Det blev för mycket gratismackor, för många kortkorta kjolar. Det blev för kommersiellt och dyrt att vara kvar.
Det nya, hippa är Ventura, ett slitet och därför billigt område utanför Milanos tredje cityring, i ett gammalt tågområde. Vår kollegas kompis är där med sin holländska arkitektbyrå. Det har gjort 3D-utskrifter på en mängd kända designstolar i sin monter, berättar hon.
Vid vårt bord, blir det trängre. Bredvid mig med pigga ögon och kort, kort hår berättar Anna Meroni, professor i design, om sitt arbete kring trånga bostäder. Vad kan man göra med ytor under 28 kvadratmeter? Det är frågan i hennes sustainable innovation projekt. Så byter hon hastigt ämne och kastar ut kvällens fråga: Vad är egentligen framtiden för 3D-printing? Frågan blir hängande i luften.
Barbara, en lågmäld och med runda tjocka glasögon prydd entreprenörska, förklarar för mig hur hon med symaskin och tyg hjälper unga, ibland marginaliserade, kvinnor tillbaka till vardagslivet i sin studio. De syr plagg och designar alster genom att fråga sig vad de ska tjäna för nytta. Varför ska de användas – vad är meningen med dem egentligen?
Från folkvimlet blinkar ljusen. I taket hänger bagels. På vägen hem tänker jag på Barbaras symaskiner och Annas trånga lägenheter. Designveckan är mer än yta och prylar, tänker jag. Kanske borde man besöka Ventura? Det verkar ju vara vid tågrälsen det händer. Så vandrar tanken hemåt, till min stad. Vad händer vid vår tågräls – i Eskilstuna?