Lasse växte upp i Enskede strax utanför tullarna på söder i huvudstaden och dialekten avslöjar omedelbart att det är en söderkis och inte en Sparreholmsgrabb vi har att göra med.
– Jag käkar mina piller och mår skitbra, svarar han när vi hör oss för om dagsläget och förklarar att han tar pillrena efter den hjärtinfarkt han drabbades av 2009.
– Jag var ute med hunden och fick ett jädra tryck över bröstet. När jag kom hem var jag tvungen att stå och kolla på en fotbollsmatch på tv, men när svetten började lacka ringde jag ambulansen.
Det blev operation och fem dagars vistelse på Mälarsjukhuset innan Lasse kunde åka hem igen.
– Sen dess har allt varit bra, det kanske är pillrenas förtjänst, konstaterar vår jubilar och passar på att berömma vården han fick på Mälarsjukhuset.
I ungdomsåren var det idrott som gällde för unge herr Risberg som spelade fotboll, handboll och hockey på Enskede IP och även provade på backhoppning och boxning i relativt unga år.
– Mina äldre bröder, Lennart och Affe, boxades för Örnens BK och det föll sig naturligt att jag också började, säger Lasse och efter att vi noterat ett välfyllt prisskåp och ställt några nyfikna följdfrågor framgår det att Lasse var riktigt duktig.
Han blev svensk mästare i lätt mellanvikt såväl 1965 som 1966, tog fyra SM-silver under samma 60-tal, gjorde 15 landskamper för Sverige och blev "Stor grabb".
– Tack vare Lennart (äldsta brorsan som var farmgångsrik proffsboxare och kallades för Söders Dempsey) fick jag träffa Ingemar Johansson, Sonny Liston och Floyd Patterson, säger Lasse som även sparrade en del mot Bosse Högberg.
Gamla boxare får åtminstone mig att tänka på småsluddrande ringvrak som har svårt att hålla meningarna isär, men Lasse visar inte minsta tecken på dylikt.
– Det är en fördom att alla gamla boxare blir punchiga. Jag tror att dåtidens centerhalvor fick lika mycket stryk i skallen av de där blöta gamla läderbollarna med snörning de nickade bort, säger Lasse som la handskarna på hyllan som 24-åring.
Att det är Hammarby som är favoritlaget märks på ett antal saker runt om i huset och redan som liten knodd fick Lasse följa med föräldrarna på Bajens fotbollsmatcher.
– Morsan började se Bajens matcher på 20-talet och fortsatte med det tills hon blev över 80 år, det har blivit jäkligt många matcher även för mig genom åren, konstaterar han.
Pappa Risberg var rörmokare och varnade sönerna för att bli detsamma, lönlöst skulle det visa sig då alla tre valde yrket.
– Jag testade lite annat efter skolan, men som 17-åring började jag som hjälpare i branschen och fem år senare var jag färdig rörmokare, säger Lasse som startade egen firma 1979.
Så särskilt långt behövde inte Lasse fara för att träffa sin blivande fru Monica – de växte nämligen upp i samma trappuppgång.
– Hon är tre år yngre och vi har känt varandra sedan hon var sju år, men vi blev inte ihop på riktigt riktigt förrän jag var runt 20 år, intygar Lasse.
De bildade familj, bodde i Skogås i 25 år innan det blev ett 15-tal år på söder och därefter flytt till Sparreholm 2007.
– Vi köpte det här huset 2002 och flyttade hit permanent för fem år sedan. Huset är byggt i slutet av 1800-talet, men renoverat på 70-talet. Vi bestämde oss för att köpa det efter fem minuter, säger Lasse och visar mig runt i den lika fräna som rymliga kåken.
– Vi trivs bra här och det finns plats för både barn och barnbarn, konstaterar han.
Vi dricker kaffe och äter Monicas sockerkaka fylld med Sparreholmsäpplen och när jag ber Lasse beskriva sig själv svarar han "tacksam".
– Jag är tacksam för livet, jag har haft det bra och nu hoppas jag på några fler bra år, förtydligar han.
Födelsedagen firas med nya och gamla vänner och lite längre fram har barnen lovat att bjuda ut farsan på restaurang.
– Huvudet är fortfarande 25, men hjärtat är väl runt 70 tänker jag. Jag fattar inte var åren tar vägen, de bara flyger iväg, säger husse och klappar om Lexi.