Det händer någon gång ibland att jag blir ensam förälder. Inte för att förhållandet knakar, utan för att min sambo sedan tolv år - tillika barnens mor - av någon anledning behöver resa i väg ett tag till annan ort. Inte ofta. Men det händer.
När det ändå sker tänker jag på hur vi kommit att anpassa våra liv utifrån det faktum att vi nästan alltid är två. Vi delar på transporter till och från barnens aktiviteter, delar på läxläsningen och på hushållsgöromålen, även om vi nödvändigtvis inte delar varje enskilt moment lika. Jag är till exempel den som tvättar oftast, å andra sidan lagar hon betydligt mer mat än jag. Och så vidare. Men vi delar, på det stora hela. Och så har vi förstås två löner, som vi också delar på.
Allt detta delande av vardagen ger oss möjligheter att kunna se någon tv-serie tillsammans om kvällarna. Hon får tid att sjunga gospel. Jag kan gå på hockey, eller spela pingis. De två lönerna gör att vi någon gång ibland kan åka på en resa.
Hur lyckligt lottad jag är som har henne och lever det här livet tänker jag alldeles för sällan på. När jag blir ensam förälder tänker jag på det desto mer.
Jag tänker också på alla de som är ensamma föräldrar jämt. Som inte kan be någon annan ta tvätten, eller handla mat för dagen. Som aldrig hinner iväg på någon hockeymatch eller träning, eller som inte kan för att de inte har någon som kan se till barnen. Som somnar utmattade framför den där tv-serien när alla måsten är gjorda. Som lägger hela sin inkomst på mat och hyra.
Vilka jävla hjältar de är.