Det tog hus i helvete.
BBC, med flera, berättar om en journalist som lade ut en bild på sin 52-åriga rumpa på sociala medier och förklarade för Moix att han minsann hade missat något. Andra hänvisade till 50-åriga Hollywoodstjärnor som Jennifer Aniston, som inte bär ett ålderstecken i nyllet. Någon påpekade att kärlek inte bara handlar om fasta skinkor utan också om samhörighet två människor emellan. Heureka!
Debatten tangerar den som Dagens Nyheters Åsa Beckman drog i gång i höstas när hon i en krönika ville veta varför män föredrar yngre kvinnor. Standardsvaret på frågan var dödsångest, att en ung partner håller mannen längre bort från slutstationen. Men många hänvisade också till sexlivet och en stolthet över att få visa upp en ung kvinna för omgivningen.
Jag vet intet om Yann Moixs eventuella dödsångest. Han bemötte kritiken med att han bara försökte vara ärlig och att kvinnor i 50-årsåldern inte är intresserade av honom heller: "Att jag inte vill ligga med kvinnor som är 50 betyder inte att något tas ifrån dem", sa han enligt The Guardian i en radiointervju.
Och han har ju rätt. Första tanken, inom en grisblinks tidsrymd, är förstås att karln borde kölhalas, hamna i skampåle eller åtminstone få en rejäl snubba för sin sorgliga människosyn. Men efter tio djupa andetag blir tankarna annorlunda:
Varför ska kvinnor känna sig kollektivt kränkta över en liten, liten man? Vi är väl större än så?
Yann Moix hävdar själv att han är en ganska ynklig, omogen varelse som inte är kul att vara med. Det låter som om han har rätt. Han gör inte direkt reklam för sig själv. Efter uttalandena i Marie Claire riskerar han att få svårare att skapa en varaktig relation (men han lär sälja mycket av sin nyutkomna bok, så han blir åtminstone rik på pengar).
En annan sak: varför försöker kvinnor bevisa motsatsen när de får höra att en 50-årig rumpa inte ser ut som en 25-årig? Ändalykten faller. Det händer alla. Om det inte händer är du död. Det är värre.
Själv uppnår jag den franske författarens "no go"-ålder nästa år. Det är härligt. Varje dag är en verklig gåva, om man tänker på alternativet.
När jag ser mina tonåringar himla lite lätt med ögonen åt den hopplöst okunniga tant som är deras mor, då tänker jag på hur lite de ser. Här inne bor den ständigt förmanande 48-åringen, men också den obrydda 18-åriga tågluffaren, den 28-åriga nyblivna mamman och den prestationsångesttyngda högstadieeleven.
Jag väljer en dykande ändalykt i alla lägen.