Lag Anette Norberg vinner curlingguld när stackars Cheryl Bernard i Kanada drabbas av gummiarm och spagettiben på samma gång.
Bernard skulle bara spela hem segern inför den fanatiska hemmapubliken.
Stenen som återstod var en sån där som en curlingspelare förmodligen klarar i sömnen.
Men inte den här gången.
Det sprack och jag undrar om en hall kan bli tystare.
Från förväntan, jubel och muntert sorl till ridå ner och svenska guldvrål.
Så kul att de svenska tjejerna försvarade sin titel från Turin 2006 och vilka galet glada ögon Anna Le Moine hade när hon förstod att det omöjliga hänt.
Dessutom fick stollar som jag, som mitt i natten ägnat mer än tre timmar åt curling, en upplevelse att minnas.
Det må vara en sport med töntstämpel. Själv tycker jag ändå curling gör sig suveränt bra i tv.
Allt kommer så nära. Man hör taktiksnacket, peppandet, deppandet och man får ta del av sköna miner utöver det vanliga.
TYVÄRR FÖR curlingen blir det nu som det brukar.
Sporten glöms och blir iskall i fyra år framåt.
Så är det och en anledning är förstås att ställena där man kan prova på och lira är få.
Var ska till exempel en kille eller tjej i Eskilstuna som vill testa sporten ta vägen?
Ja, Södertälje åtta mil bort är väl närmast.
VAD CURLINGEN behöver är med andra ord banor.
Ska sporten dra nytta av ambassadörer som lag Norberg måste fler hallar till.
Annars blir det aldrig folkligt och festligt annat än under OS vart fjärde år.
HAR FORTFARANDE inte smält hockeyfloppen.
Ju mer jag tänker på det, ju surare blir jag över Bengt-Åke Gustafssons sossehockey.
NORGE–SVERIGE 23–11.
I medaljer, alltså.
Grattis Jon i Skien.
GUIF ÄR nere på jorden igen. Och det med besked. Efter en hafsig och slarvigt genomförd match borta mot Malmö bröts segersviten.
På ett sätt kan det kanske vara bra med en näsbränna. Samtidigt trodde jag att Guif slutat med ställa-ut-skorna-matcher likt den i går.
Nu hoppas jag killarna glömmer det här snabbt. På torsdag väntar Lindesberg borta. Då behövs en seger för att haka på topp fyra i tabellen.