Jag körde upp och skrev prov första gången när jag var 18 år. Precis som vilken naiv 18-åring som helst hade jag målet att dagen efter, eller på självaste dagen, jag blir myndig är det min tur att ta över vägarna med hög musik i bilen. Självklart uppnår vissa det målet.
Det gjorde inte jag.
Den andra gången fick jag rådet att byta stad, från Stockholmstrafiken till något mindre. Jag körde upp i Eskilstuna. Jag tror att jag fastställdes som en ganska olämplig chaufför redan på väg ut från Trafikverkets parkering, men dödsstöten var instruktörens nödbroms i Årbyrondellen. Teoriprovet kuggade jag med två poäng, vilket var ett poäng sämre än mitt första. Det hånfulla var att jag hade pluggat hundra gånger mer till det här.
Jag bytte stad igen. Jag bytte till ett vintrigt Ludvika, där snön virvlade runt på vägarna. Innan jag åkte dit lyckades jag med teoriprovet, då var åtminstone det ur världen – trodde jag. Jag kuggades min första uppkörning i Ludvika men gav det en till chans medan teoriprovet fortfarande var giltigt.
Mitt sista besök slutade med en konversation jag inte är stolt över, då instruktören efter ett medlidsamt uttryck önskade mig "välkommen tillbaka". Jag fräste att han inte skulle hoppas för mycket. Förlåt.
När jag körde på trafikskolan i Stockholm gick det bättre, här hittade jag ju. Men lusten tappades någonstans på vägen, kanske låg den i ett dike i Ludvika som jag hade kört ner i, eller kanske låg den utanför Trafikverket i Eskilstuna.
Jag lovade min trafikskola i Eskilstuna att uppdatera om hur det gick för mig. Den här texten är till er.
Men jag har inte gett upp, jag lovar. Någon gång, om inte allför länge, kommer jag att få hänga upp min doftsko som jag köpte på en mack i övre tonåren.