Scrollar igenom gamla spellistor på Spotify och hittar en som jag lagt ner ganska mycket krut på. Listan gjordes till en större fest med musiken i centrum och var tänkt att fungera som bakgrund till mingel och middag.
Där finns allehanda artister, från 10 CC till Tove Lo, och låtar som "Hallå" (1975) med Magnus Uggla och "Ordinary World" (1992) med Duran Duran.
Så här i efterhand ser jag att jag valde ut sångerna för att jag gillar dem, men också för att göra någon sorts statement. Visa vilken härlig smak jag har och hur jag kan navigera mellan det breda och det smala, det nya och det gamla, det oväntade och det självklara.
Det kan ju låta drygt, men är inte konstigare än att en gäst på en annan fest hade dykt upp med armarna fulla av tatueringar med Kent-citat eller att värden visar upp ett vardagsrum som domineras av en 86-tums tv och hela tiden refererar till olika tv-serier. Allt är uttryck för en önskan att framstå som spot on och unik och samtidigt höra till sitt gäng.
I mitt gäng är musik det viktigaste. Den som kan sätta ihop den fränaste och för ändamålet mest lämpliga spotifylistan (allra coolast är förstås att göra ett fysiskt blandband på ett gammalt C90) står högst i kurs. Det kräver tid, känsla, engagemang och kunskap. Fällorna är oändliga. Det kan vara okej att ha med Veronica Maggios låt "Dom sa" men inte hennes utslitna "Jag kommer".
Det dock finns genvägar. Vissa artister, konstnärer/formgivare eller filmer har en sorts kvalitet som gör den som lyssnar/tittar lite finare. Säkra kort. I alla fall under en period innan det älskats ihjäl och faller i glömska.
Ett praktexempel är den brittiska artisten Dido. Numera kommer nästan ingen ihåg henne. Men om jag säger Eminem kanske det ringer en klocka. Det var hennes låt "Thank you" som rapparen samplade i sin episka och briljanta låt och video "Stan" från 2000.
https://www.youtube.com/watch?v=gOMhN-hfMtY
I kölvattnet av Eminems framgång blev Dido plötsligt otroligt hyllad många miljoner köpte ett ex av hennes album "No Angel" där man kunde höra "Thank you" i sin helhet och få känslan av att ha gjort en upptäckt av en unik artist och vara stolt över att ha på sitt blandband (eller hembrända cd-skiva som gällde då).
Det vimlar av exempel - jag tänker på Muminmuggar, allt av och med Felix Herngren och Mia Skäringer. Filmen "The Big Lebowski", Lasse Åbergs Musse Pigg-tavlor, Håkan Hellström, Kate Bush och faktiskt även Kent. Alltihop fint och bra men ihjälkramat.
Eminem och hans låt "Stan" håller dock fortfarande och kommer att få en given plats på min nästa playlist.