Det glänser i grått om Sista dansen

”Så det är alltså hit den ökade medellivslängden fört oss” muttrar Lennart Jähkels Olle, krass och klarsynt, där han sitter i sin rullstol på äldreboendet Blåsippan, oförmögen att hjälpa sig själv och utlämnad till kommunens biståndshandläggare och ett kämpande vårdbiträde som har sju åldringar till att mata, trösta och byta på.

Övrigt2009-05-11 06:30

Sista dansen
Manus: Carin Mannheimer
Regi: Malin Stenberg
I rollerna: Yvonne Lombard, Meg Westergren, Meta Velander, Lena-Pia Bernhardsson, Lennart Jähkel, Elisabeth Carlsson, Jacob Nordensson m fl.
Scen: Stockholms stadsteater

Carin Mannheimers inlägg i en av vår tids största samhällsfrågor är en svensk variant av I väntan på Godot, fast mycket roligare. Temat ligger snuddande nära Beckets existentiella drama om ensamhet, åldrande, död och mening – men visar mer handfast vad det där med ”kvinnan föder gränsle över en grav” på allvar betyder. För på Blåsippan är alla sina åldrar samtidigt. Ena stunden briljerande med kunskaper från en svunnen karriär i akademierna, den andra gråtande efter mamma. ”Det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen”, som sagt. I svenskt institutionsgrått, dessutom.

Läs hela recensionen i måndagens papperstidning.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om