— Visst känns det lite vemodigt att sluta, men den känslan tar inte överhand, utan framför allt tycker jag det ska bli spännande att se hur livet blir nu i stället.
Nu har Per gjort sin sista formella arbetsdag på Eskilstuna-Kuriren och avtackades i förra veckan. 29:e september fyllde han 65 år.
Per hade nog kunnat tänka sig att jobba några år till.
— För min del kan det inte finnas något bättre yrke än det jag haft i 45 år.
Vad har lockat mest?
— Framför allt mötena med alla människor, stämningen i mötena, dramatiken, den häftiga storyn. Man lyssnar, frågar och frågar i gen om man inte förstår, man lär sig väldigt mycket. Jag har därför sagt att jag står till förfogande om det blir problem på redaktionen framöver . . .
Så bli inte förvånade om Per Edlunds namn dyker upp i spalterna som sommarvikarie, vikarierande sportreporter eller personligtreporter framöver.
Hur hamnade du i det här yrket?
— Var det något jag kände under skoltiden att jag var bra på så var det ämnet svenska. Jag gillade verkligen att skriva. Matte var jag däremot helt förlorad i och praktiska yrken var heller inte min grej. Första jobbet efter studenten på allmän linje i Katrineholm 1968 var visserligen på Bettna cementgjuteri. Jag var resemontör och bland annat med och byggde upp Skärholmen.
Per Edlund (som är född och uppvuxen i Flen, har bott i Klockargården i Floda i nästan 40 år och nu bor i radhus i Katrineholm) gick i stället in till Tage Claeson, redaktör på Folket i Flen och frågade om det fanns jobb åt honom på tidningen. Det fanns det, ett 10 månaders vikariat som sportreporter.
— Livet lekte. Det jobbet var förstås det bästa man kunde tänka sig om man som jag var idrottsintresserad.
Per har spelat pingis, fotboll och tennis bland annat.
Första uppdraget?
— Jag minns särskilt en hockeymatch i näst högsta serien när Flen spelade mot Örebro. Jag stod där som alla andra i en kall snödriva med block och penna. Jag hade kulspetspenna och blecket frös . . . Jag försökte rista ner anteckningar, blocket blev alldeles skrynkligt. . . Ett annat stort sportsligt minne är när Flen gick upp i division II i fotboll. Vi var på plats under kvalspelet i Jönköping. Året efter spöade Flen IFK Eskilstuna. Det glömmer vi aldrig i Flen . . .
Efter sportreportervikariatets slut blev det dags för Per att göra lumpen. På T1 respektive T2 i Linköping och Skövde. Han trivdes som officersaspirant. Så pass bra att han sökte till och började på kadettskolan i Linköping.
— Men så ringde Folket igen, i Katrineholm den här gången och erbjöd mig en fast tjänst. Skrivklådan tog överhand, så jag tog jobbet och skippade militärplanerna.
Per har sedan dess varit på både Folket, Eskilstuna-Kuriren, Strengnäs Tidning och Katrineholms-Kuriren (se faktaruta). Och under många år har han varit chef.
Har chefsrollen passat dig?
— Ja, jag har trivts med det.
På avtackningen i förra veckan sades det att du varit en prestigelös chef, precis sådan chefer som tidningen vill ha. Känner du igen dig i bilden?
— Ja, jag är inte typen som pekar med hela handen, men ger gärna goda råd, kommer med tips och idéer och lyssnar. Det har heller inte varit svår att vara chef på Eskilstuna-Kuriren måste jag samtidigt inflika. Alla medarbetare är ju så trevliga här!
Vad händer nu?
— November och december blir lugna. Efter nyår ska jag börja fundera på framtiden. Jag har ett stort samhällsengagemang och har också skrivit mycket i ämnet som kommunalreporter och allmänreporter. Särskilt miljöfrågor intresserar. Jag kanske engagerar mig i någon miljöorganisation nu.
— Förstås tycker jag också det ska bli roligt att få mer tid för mina tre barnbarn. Sen gillar min fru och jag att resa. Tillsammans med ett annat par har vi besökt storstäder i över 20 år. I år blev det London, nästa år står Warszawa eller Ljubljana i Slovenien på tur.
Favorithuvudstad?
— Det måsta nog vara Paris. Där finns allt och så otroligt mycket spännande att se. God mat, kultur, konst, Versallies, Louvren...