Jag sitter på ett tåg. Runtom mig i vagnen finns ett femtiotal tonåringar som gör sånt där som tonåringar gör. Några sitter djupt försjunkna i sina mobiltelefoner. Strax intill mig rapar någon högljutt och möts av uppmuntrande skratt från sina vänner. En pojke har myror i benen och springer fram och tillbaka i vagnen. Ett gäng med tjejer skrattar högljutt. Jag längtar hem.
Vi har varit på skolutflykt i den kungliga hufvudstaden. Det har varit en bra dag. Vi har pratat om hur demokratiska beslut fattas och vilka konsekvenser besluten kan få. Vi har sett Malala Yousafzais sjal som hon bar under sitt berömda tal i FN. Vi har ätit torftiga små frallor och druckit festis. Vi har pratat om massa sånt där som man inte hinner prata om i klassrummet och alla har skött sig . Så långt, allt väl.
Jag kan inte nog betona hur mycket jag uppskattar att få träffa de här ungdomarna i mitt jobb, men i ärlighetens namn tenderar de ibland att bli en aning påfrestande. När vi ska samlas efter lunchen för att gå till Demokrativerkstaden saknas halva klassen och jag får stressat ursäkta mig inför handledaren och ge mig ut och leta efter elever på vift. När vi några timmar senare ska ses utanför centralen saknas sex elever och ingen vet vart de är. Jag börjar ställa in mig på att få stanna kvar och ta ett senare tåg tillsammans med eleverna om de inte dyker upp. Tåget har avgångstid 17.44. När klockan är 17.45 rusar de sista eleverna in på perrongen. Som av en händelse så har SJ dock drabbats av signalfel och vårt tåg är trettiofem minuter försenat. Toppen!
Äntligen kan jag slappna av. Vi är på rätt tåg. Alla är med. Ingen har gått vilse eller haft sönder något dyrt. Nu ska det bli skönt med en lugn tågresa hem till gamla fina Katrineholm. Efter att ha spenderat tolv timmar med en massa fjuniga femtonåringar känner jag mig aningen matt.
Jag sitter på ett tåg. I fönstret intill mig anar jag hur små sprickor börjar uppstå av de höga tonerna från flickornas skratt. Att de själva inte drabbats av svårartad tinnitus är för mig ett mysterium. Grabbarna bredvid mig bråkar om en överbliven macka. Han som slutligen lyckas roffa åt sig den äter den hånfullt med öppen mun. En ensam farbror med grått hår som lyckats få plats mitt bland denna hord av ungdomar reser sig och stänger av hörapparaten. Jag funderar på om jag ska resa mig upp och skrika åt alla att hålla tyst.
Men de är glada. De skrattar och leker med sina kompisar. Ett dygn tidigare omkom en av deras skolkamrater i en bilolycka. Han kommer inte att få åka på några skolutflykter. Kommer inte att få rapa så att det stinker i hela tågvagnen. Han kommer inte få ont i öronen av klingande flickskratt. Så istället sjunker jag längre ner i sätet och tänker, fortsätt skratta, fortsätt lek. Så länge ni lever.