Vi tittar in hos Anna Stina i Kjula vid lunchtid på onsdagen och det är bara ett halvt dygn kvar innan 90-årsdagen infaller.
– Jag har inte känt efter, men jag känner mig fortfarande inte vuxen, säger vår jubilar när vi undrar hur det är att fylla så många år.
– Men jag lever upp nu när döttrarna med familjer dyker upp här hemma, fortsätter Anna Stina och nickar mot dottern Kajsa som är på plats vid vardagsrumsbordet.
Anna Stina var äldst av fyra syskon och växte upp i Fränsta under mycket knappa förhållanden.
– Visst var det fattigt, men vi hade alltid mat på bordet och både hela och rena kläder på oss när vi gick till skolan, intygar Anna Stina och får en liten tår i ögat när hon berättar om sin mors uppoffrande slit.
För slita fick hon och inte blev det bättre av att far i huset gick bort när barnen var små.
– Jag glömmer aldrig när min lärare bad att få prata med mig efter att vi slutat sjätte klass. Nu har han ordnat en plats åt mig på realskolan i Ånge, tänkte jag när jag gick in till läraren. Jag ville ju läsa vidare och var så glad.
– Men det var inte så – han undrade om jag ville börja som piga åt honom och ta hand om hans ohängde son på fem år.
På dagarna ägnade sig Anna Stina åt pigjobb, men på kvällarna gick hon på politiska möten.
– Jag gick med i socialdemokraternas ungdomsförbund och ville kämpa för en bättre och rättvisare värld. Både för pigor och annat folk.
På ett av mötena mötte hon Åke Larsson som senare skulle bli hennes make.
– Han kallades för "skvälakäften från Ljungaverken" för att han pratade så mycket och det var just hans brinnande engagemang och kamp för rättvisa jag föll för, säger Anna Stina.
Åke utbildade sig till socionom medan Anna Stina skötte hemmet och det var hans jobb som kommunalkamrer som tog familjen från Fränsta till Liden, Siljansnäs och Hällestad innan de slutligen hamnade i Kjula.
– Jag tyckte bara det var kul att flytta runt och få se mig omkring. Jag har tattarblod i släkten på pappas sida och har alltid varit en orolig själ, säger Anna Stina.
När döttrarna flyttat hemifrån fick Anna Stina jobb som växeltelefonist på Arbetsförmedlingen – något hon stormtrivdes med.
– Ja du, det var livet det, jag hade så roligt och var så ledsen när jag tvingades gå i pension som 65-åring. På den tiden fick man inte jobba kvar längre än så.
Maken gick bort redan 1997 och under de här 16 åren har Anna Stina farit runt som en skottspole i världen.
– Min moster utvandrade till USA tidigt 1900-tal och jag har hälsat på släkt i Chicago tre gånger och dessutom har det blivit flera resor till Cork på Irland där Kajsa bor numera. Människorna där är fantastiska och Irland har blivit något av mitt andra hemland.
Kajsa berättar att hennes mamma är fenomenal på att producera perfekta pepparkakor, mangla lakan utan minsta skrynkla och sy fantastiska klänningar.
– Allt det där fick jag lära mig i mycket unga år. Ofta fick det ta tid, bara det blev perfekt, säger Anna Stina.
I dag hålls det öppet hus med kaffe och smörgåstårta hemma hos Anna Stina i Kjula och på lördag blir det släktkalas på Strands gård i Barva.
– Det ska bli roligt att träffa alla.
Anna Stina pratar och skrattar om vartannat där vid bordet, men kan fortfarande brinna till och bli förbannad när hon stöter på orättvisor i media eller på annat håll.
– Då blir jag riktigt arg och knyter nävarna. Tyvärr har jag ingen att ösa den där ilskan över. Är det något jag saknar så är det en kompis att prata politik och annat med. Det kanske finns någon annan som jag här ute i Kjula, funderar hon.
Klart att det måste finnas.