"Tråkigt, tråkigt, tråkigt". Så sammanfattar 91-åriga Dora Landelius från Valla sin tillvaro på korttidsboendet.
På nattduksbordet står P2-kanalen inställd och i rummet strömmar klassisk musik, som hon tycker mycket, från morgon till kväll.
I 16 år bodde Dora Landelius i radhus i Valla och hade sista tiden hjälp av hemtjänsten.
‒De var suveräna, men sen skulle de bygga om radhuset där jag bodde. Huvudet är klart, men kroppen är förstörd så jag såg ingen annan utväg än att söka nytt boende, berättar hon.
I Katrineholm fanns inte plats, i stället kom hon till Malmgården i Sköldinge.
‒Där blev jag deprimerad och odräglig. Det var slitet och kallt och personalen gick till jobbet förkylda så jag fick lunginflammation och hamnade på sjukhus.
Nästa anhalt blev ett trygghetsboende i Flen, men där fick inte Dora Landelius den hjälp hon behöver.
Nu är hon sedan början av december placerad på korttidsboendet Heden i Malmköping i väntan på särskilt boende.
Hur länge vet hon inte och hon är frustrerad över att befinna sig i limbo. Rörelseförmågan är begränsad och hon behöver rullator eller rullstol för att ta sig fram.
‒Det finns ingen gemenskap eller något att göra. Man blir inte ett dugg aktiverad och det är svårt att få dagarna att gå. De andra som bor här är dementa och jag har ingen att tala med. Jag tycker synd om personalen, flickorna är snälla och gör så gott de kan, men det finns inte tid.
Bristen på stimulans oroar henne.
‒Det finns inte tid till någonting och det är totalt dött här. Man behöver prata med oss och aktivera oss. Det vore bättre om jag hade rånat en bank och fick sitta inne, säger hon.
Med nedsatt syn kan hon inte längre läsa till sin stora sorg.
‒Det finns inget bättre än att lyssna på talböcker, men det har jag inte fått hjälp med. Jag vill så gärna komma till ett ställe med aktiviteter och det kan vara vad som helst. Högläsning till exempel, säger hon.
Dora Landelius berättar om hur fint hon hade hemma i radhuset i Valla och blickar dystert ut över sitt rum på korttidsboendet.
‒Här finns ingen hemtrevnad. Det var inte så här jag tänkt mig ålderdomen. Min fasa var det här och jag är inte nöjd med min situation. Jag vet ju inte hur lång tid jag har kvar att leva och då vill jag ha det bra.