Det känns som att jag nu kommer säga: "Ja, jag är hundra år gammal".
För jag är en av dem som faktiskt har varit på stationen i Flen, suttit på träbänk i stationshuset och köpt tågbiljett till Eskilstuna i en liten lucka. Och ja, där i luckan satt en livs levande person. Och i handen fick jag en liten biljett av hårdpapp. Vill jag minnas. kanske var den ganska stor. Men ingen liten sladdrig variant ur en automat i alla fall.
Jag och min kompis fick åka tåg till Eskilstuna, på egen hand, och shoppa. Det var stort. Eskilstuna var stort för en 14-åring från Flen.
Tåget som kom var orange och rangligt, med mörk träpanelsinredning och nedsuttna säten. Vi valde alltid kupé. Rökkupé. För ja, det fanns kupéer för rökare på denna tid anno dazumal.
Och vi tjuvrökte, kände oss som stora damer och nu när jag ser tillbaka vill jag även få det till att vi satt i bobbade frisyrer, 20-talskläder och med röda läppar om en cigarettförlängare i en restaurangvagn på Orientexpressen.
Det gjorde vi inte. Vi satt i stentvättade jeans med kilar och lappar, tuperade trekantsluggar och puffade på lightcigaretter. Och hostade. En gång lät en dam oss låna hennes lilla runda askkopp med lock, perfekt för handväskan. Hon undrade om vi verkligen rökte på riktigt. "Jaa", sa vi förnärmat. Och hostade.
Hundra år senare åker jag förbi Flens station varje dag. I ett kort, blått tåg med hårda säten och trångt benutrymme. På stationen i Flen finns inga livs levande biljettförsäljare utan automatiserade automater. Vänthallen är kal och tom. Men kaféet som ligger där är desto mer levande. Kolla veckans knack och få dig en livfull inblick på ett stationsfik.