Jag har väl alltid varit lite lagom disträ så där och känslan är dessvärre att det förvirrade tillståndet tilltar med åren.
I onsdags skulle jag träffa en stundande 75-årsjubilar av manskön och cyklade mot Brottsta med gatunumret hans i huvudet. Väl framme vinkade jag åt en kvinna som stod i köket innan jag ringde på dörren som herrn i huset raskt öppnade.
Efter handskakning och normala artighetsfraser tog jag av mig jacka och skor för att därefter gå längre in i lägenheten.
Jubilaren stod dock kvar där i hallen och när jag undrade var vi skulle sitta kontrade han med: "Vad vill du egentligen".
– Är det inte du som ska fylla år, frågade jag.
– Nej, svarade han och när jag tog upp adresslappen jag tryckt ut från hitta.se visar det sig att jag gått till fel gatunummer.
Efter ett långt samtal med den riktiga jubilaren ett par portar bort är det dags att cykla mot redaktionen – då är mina handskar bara borta.
Vi letar igenom hela huset, men de finns bara inte och då slår det mig att jag måste ha glömt dem hos den jubilar som inte var någon jubilar.
Denne ser något häpen ut när jag återigen ringer på dörren, men hjälper mig att söka igenom ännu en lägenhet – utan framgång.
På hemvägen känns det trångt i nacken och det visar sig att jag lagt handskarna i jackans kapuchong...