Kulten kring Strängnäskvartetten Dia Psalma är stor och trogen. Så pass stor att det inte skulle gå att vistas inne på Raw denna fredagskväll om inte entrédörrarna stod vidöppna och vädrade ut det subtropiska klimat som genereras i den utsålda lokalen. Bandet öppnar med stenhårda och melodiska Kulisser från senaste plattan Re Voltere. Publikens röj visar att man har lyssnat in sig på Dia Psalma anno 2009, men när bandet sedan glider in i den gamla godingen Hon får tas spelningen till en helt ny nivå.
Händer åker upp i luften och när vi når refrängen skallar de berömda textraderna ”För Gud, du har väl barnen kär? Men ser du den som liten är?”
Det måste vara svårt för ett band som Dia Psalma att på en spelning balansera mellan nu och då.
Som artist vill man gärna spela det senaste man har skrivit, men samtidigt finns det ett sug hos publiken efter låtarna från förr. Dia Psalma löser dilemmat genom att spela ungefär lika mycket nytt som gammalt, utan att det känns ansträngt.
Däremot känns det som om bandet inte riktigt är på topp i kväll. Även om stämningen är hög, och Raw i kväll känns som en riktigt klassisk rockklubb, så fattas det något. Jag saknar det där lilla extra som gör att jag drar på smilbanden för att atmosfären bara känns helt rätt. Det finns stunder under kvällen då jag önskar att bandet kunde bekräfta publiken mer. Lite skönt mellansnack eller något.
Dessutom är ljudet i kväll något av en besvikelse.
Lite mer botten och briljans efterlyses för den både rytmiskt och melodiskt avancerade punk som Dia Psalma spelar. För här ligger bandets styrka som få andra svenska band kan mäta sig med.
Kvartettens känsla för kontraster framförs på ett så subtilt sätt att det går en förbi om man inte gräver sig ner under rockriffen. Melodierna är laddade med så mycket känsla, främst tack vare det intensiva gitarrspelet, att bandet stundtals glittrar likt solsken på vattnet i Ulvhällsfjärden.
I dessa stunder närmar sig bandet den guldkant jag efterlyser.