Efterfrågan på organ för transplantation överstiger vida tillgången och antalet sjuka som väntar på ett eller flera organ blir allt fler. Den första juli i år stod 830 personer på väntelistan. I början av 2015 var antalet cirka 700. Störst är bristen på njurar och de som väntar gör det parallellt med livsuppehållande dialysbehandling.
Therese Söderman i Oxelösund berättar att tiden efter insjuknandet för snart sex år sedan från och till varit nästan outhärdlig. De senaste årens livsnödvändiga dialysbehandlingar och den ovissa väntan är tärande.
‒Det går upp och ner och det sätter sig på psyket. De första ett och ett halvt åren satt jag bara hemma och väntade på att det skulle ringa, berättar Therese.
Ovissheten och den påtagliga skillnaden mot hennes tidigare aktiva liv, med resor, man och barn, blev inledningsvis stor.
‒Jag blev deprimerad och satt bara hemma och grät. Men en dag insåg jag att jag inte ville leva mitt liv på det sättet. Jag tänkte "ringer de så ringer de". Jag ryckte upp mig, vi började resa igen, och det har fungerat bra även om det kommer dagar när livet inte känns så kul.
Fem av sju nätter de senaste två åren har hon varit uppkopplad till en dialysmaskin som renar hennes blod i drygt åtta timmar. Fördelen är att hon kan göra det på egen hand, hemma i stället för på sjukhus. Nackdelen är att maskinen låter en del, och att sömnen ibland blir lidande.
‒Men man vänjer sig och vad är alternativet? Jag måste ju leva.
Som sörmlänning står Therese i regelbunden kontakt med sektionen för transplantationskirurgi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är där operationerna genomförs och för att behålla sin plats i kön krävs att patienten bedöms vara i tillräckligt god kondition för att klara av ingreppet.
Antalet organdonationer från levande (njure och lever) har minskat och ligger på cirka 150 per år.
Flertalet donatorer har ett släkt- eller vänskapsband till den sjuke men det är inte nödvändigt. Att anonymt ge bort en av sina egna njurar till någon man inte känner är ovanligt, men inte unikt. Cirka 150 personer per år väljer att donera sin njure till någon de inte känner och aldrig får veta vem det är.
Therese Söderman:
‒Det är ett jävla ställningstagande man måste göra om man ska ge bort en njure till någon man inte känner. Och det går inte att ställa krav på någon annan, ett sånt beslut måste komma inifrån.