Berätta om jobbet?
– Först tänkte jag bli veterinär. Men kom på att då skulle jag mest få behandla djuren, inte sköta om dem. Och det var ju den vårdande delen jag var intresserad av.
– Jag är därför jättenöjd med mitt yrkesval. Som legitimerad djursjukskötare får jag också hela tiden möjligheten att vidareutbilda mig. Arbetsdagarna kan vara hur spännande som helst; man kan ha ett marsvin i ena behandlingsrummet, en arg hund i nästa, två galna katter i ett tredje och så en fin fågel i ett fjärde . . . Och alla gånger är inte djuren så samarbetsvilliga. Kanske inte djurägarna heller . . .
Eva Brandt växte upp i Hällby med katter, hundar och kaniner. Pappan – föräldrarna bor i dag i Råby Rekarne – hade då också en ponnyhäst, så Eva har ridit sen hon knappt kunnat gå.
I dag har hon abstinens när det gäller ridningen. Tiden och pengarna räcker inte riktigt till. Men dottern Julia rider i Klämsbo i Kungsör, då får Eva i alla fall tillfälle att vara i stallet bland djuren.
– Sen har jag två katter – med lite defekter – som kommit in på Djurkliniken i Eskilstuna, katterna Ziw och Bam Bam. Alla vi anställda har djur hemma som vi träffat i jobbet och som ägarna av någon anledning inte vill eller kan ha kvar.
Har jobbet förändrats genom åren?
– Ja, djuren har en helt annan status i dagens samhälle än de hade när jag började. Nästan alla har en försäkring och man byter kroppsdelar, som höftleder, på djur precis som på människor.
Jobbet som djursjuksköterska har varit en stor del av Evas liv sedan 20-årsåldern, plus att resa och roa sig. Hon fick barn ovanligt sent i livet, vid 44 års ålder. Hon flyttade i samband med det till Kungsör, men har i dag separerat från Julias pappa och bor i eget hus.
– När jag hittade huset tyckte jag först att det inte såg så märkvärdigt ut, det var slitet och fullt med murgröna på fasaden. Men så fick jag veta att det hade samma årtal som jag, byggt 1962, och dessutom låg i kvarteret Skorpionen – och jag är född i skorpionens stjärntecken. Huset var bara mitt helt enkelt.
Hur var det att få barn så sent i livet?
– Toppen. Jag har all tid i världen för Julia. Men jag har barn i samma ålder som mina jämnåriga har barnbarn . . .
2008 fick Eva veta att hon hade bröstcancer. Hon är behandlad för det och har känt sig frisk sedan dess. De gångna veckorna har hon dock drabbats av jobbig hosta . . . Hon har tagit en mängd prover på Västerås lasarett som hon tillhör.
Man har hittat metastaser i lungorna.
Mer än så vet hon inte i dagsläget. Hon är dock sjukskriven för tillfället.
– Jag tar en dag i taget, en sak i taget även om jag "bryter i hop" flera gånger varje dag av ovissheten. Nu ska jag bara koncentrera mig på att fylla 50 år. Det andra får vi ta senare.
Hur känns det då att fylla 50?
– Bara bra. Jag står stadigt. Visst har jag fått flera "kråksparkar" runt ögonen och några extra kilon, men det bryr jag mig inte om. Och visst – om man tittar på skådespelerskan Demi Moore, som fyller 50 samma dag som jag, så blir man kanske lite matt. Men så har hon också opererat sig för miljonbelopp . . .
Framtidsdröm?
– Att få var med när min dotter Julia växer upp och står på egna ben. Något annat finns inte!