Kära små barn, det är inte min mening att vara så orolig när ni är ute och leker precis utanför huset. Självklart ska ni stå där och hoppa hopprep (– Nej!) Naturligtvis ska ni cykla omkring (– Nej!) Och smyg gärna på varann mellan bilarna (– Nej!)
Med stora ögon står de och tittar på gården. Vill gärna känna (– Nej!). Vill gärna öppna dörrar (– Nej!) Vill klättra in och känna sig för (– Nej!) Okej, men bara om ni är helt rena om fötter, händer och ben och helst inte rör er alls eller sitter ner och kanske inte ens klättrar in alltså...
Jag har drabbats av "Nybilssjukan" och den är extremt påfrestande. Ett så besvärande i-landsproblem att jag är nervös så fort barnen leker ute på gården, säger åt mannen att köra försiktigt och inte parkera för nära någon och redan nu ängslas över hur långt den nya lilla röda redan rullat.
Så om alla bara sätter sig i den vrålsmutsiga, krossade baklyktanbilen i stället. Lev rövare där bak, ha era smutsigaste stövlar, packa bagaget med ris till returpunkten. Gör vad ni vill i den gamla häcken. Min, f'låt, familjens, nya åk kan ju stå och vara läcker i stället. Glänsa ikapp med solen i sommar. Mer miljövänligt – och så kan jag cykla mina elva mil till jobbet. Satan så snygga ben jag skulle få!
Å nej, när drömbilen äntligen gnetats ihop ska här bli åka av. Om bara några veckor har fabrikslukten i min, f'låt, familjens, pyttelilla Fiat 500, ersatts av något äppelskrutt under ett säte, sanden följt med från stranden och smält glass torkat in i baksätet. Det är nästan så att jag längtar... (– Nej!)
Nu säger jag glad sommar och – ta det lugnt på semestervägarna!