Mohammed skulle börja i årskurs tre då. Men skolgången blev lidande. Familjen bodde först i tält under ett års tid, även mitt i kalla vintern och under den regniga perioden. Först därefter kunde man bygga sig ett litet hus.
– Det fanns ingen el och vatten, så vårt vardagsliv handlade mest om att överleva för dagen, säger Mohammed Ahmadi.
Sökte asyl
Tidigt började han engagera sig politiskt för ett fritt Kurdistan. Han har sedan 14 års ålder varit aktiv i PDKI, eller KDPI på svenska, Kurdiska demokratiska partiet i Iran.
– Vi kämpar för ett fritt land, ett fritt Kurdistan, där alla kan leva tillsammans med varandra. En liten bit på väg har vi kommit.
Vad förde dig till Sverige?
– Vi från Iran som kom som flyktingar till kurdiska Irak och stannade där i 24 år kände oss ändå aldrig riktig hemma, inte riktigt fria. Vi kunde inte åka utanför våra länsgränser. Vi fick hjälp av FN att söka asyl. 1990 lämnade jag in min första ansökan och fick vänta i tio år innan Migrationsverket i Sverige hörde av sig.
– Länderna i Skandinavien var de som var villiga att ta emot oss.
Den 10 juni 2001 kom Mohammed med fru och två barn till skånska Osby. Senare flyttade de till Olofström i Blekinge och 2004 till Eskilstuna, eftersom många bekanta fanns här. Yngsta barnet föddes i Sverige.
– I början var det förstås mycket svårt att komma till Sverige, språket, vintern, allt. Men nu är det bra. Jag har studerat en del på komvux. Jag har jobb på Fazer sedan juli 2006 som jag trivs väldigt bra med. Men jag skulle vilja läsa mer svenska, svenska A och B, matte och engelska och något mer politiskt ämne framöver. Om bara hälsan är med mig.
Väntar på provsvar
Sedan november förra året går Mohammed Ahmadi sjukskriven. För diskbråck och något problem med njurarna som började redan i hemlandet. Men han hoppas vara tillbaka på jobbet igen innan januari är slut. Han väntar på provsvar.
Hur känns det att fylla 40?
– Jag känner mig inte gammal. Jag har mycket kvar om bara hälsan är med mig.
Vad gör du när du är ledig?
– När jag jobbar har jag inte så många lediga dagar, för jag jobbar även helger. Men på fritiden tycker jag om att umgås med familj och vänner och göra utflykter med bekanta om det är sommar.
Någon dröm?
– Ja, att någon gång få uppleva att mitt land blir fritt och att kunna flytta tillbaka. Det går inte i dag. Men jag kan åka tillbaka till irakiska Kurdistan om jag vill. En dröm är också att någon gång kunna studera på högskolan, eftersom studier var omöjliga för mig under kriget, uppväxten och vistelsen i kurdiska Irak.
Hur ska du fira?
– Inte med något särskilt. Vi vuxna brukar inte fira födelsedagar så mycket, vi firar mest barnen.
Anneli Seidl