Dagar av googlande efter den perfekta klänningen såg länge fruktlösa ut tills jag gjorde det man alltid gör lite för sent. Jag bad om hjälp. För min kompis Cybina (tack och lov för att du finns!) tog det inte många minuter. Och häromdagen landade en grafiskt mönstrad långklänning hos mitt lokala postombud.
Jag provade klänningen och den satt som en smäck. Till och med min sambo, som inte brukar bry sig nämnvärt om hur jag ser ut, reagerade. Men när jag berättade att klänningen var till min brors bröllop såg han med ens fundersam ut.
– Du kommer att överglänsa brudgumman!
"Brudgumman". Jag tittar frågande på min sambo.
– Ja, heter det brudgubben så borde det ju heta brudgumman. Eller?
Efter våra år ihop börjar jag bli härdad. Fnittrande försöker jag förklara att det heter brudgummen och att bruden, kort och gott, heter bruden.
Min sambo upprepar ifrågasättande ordet "gummen". Själv svävar mina tankar tillbaka till en valvaka för några år sedan. Sambon igen:
– Alltså Maudolofsson, vad är det för namn?
Man vet liksom inte riktigt var man ska börja. Men egentligen är jag inte den som ska sitta med nån pekpinne. I gymnasiet frågade jag min lärare om man kan simma under Gotland.
Det sägs ju att inga frågor är för dumma och med ett stundande bröllop så finns det ju egentligen bara en fråga som kräver rätt svar. Den där frågan som börjar typ "Tager du denna..."