Helena Munktell (1852-1919) är släkt med industrimannen Munktell och i likhet med många andra kvinnliga tonsättare är hon inte direkt sönderspelad, för att uttrycka det milt. Faktum är att jag själv aldrig hört talas om henne förrän denna höstliga säsongsstart för Eskilstuna symfoniorkester.
Det är en gles publik som tar plats i konserthallen denna ruggiga lördag för att ta del av en musikalisk kompott bestående av två senromantiker (Munktell och Stenhammar) och en av wienklassicismens absoluta big four (Haydn).
Sammansättningen av dessa i en enda konsert kan absolut diskuteras och frågan är om det inte vore intressantare att fördjupa sig i exempelvis Helena Munktells musik. Men å andra sidan ska man aldrig underskatta den klassiska musikens stora hitmakare. Och Haydns Trumpetkonsert är definitivt en av dessa historiska evergreens som blåser liv i både en och flera konnässörers gåshud i salongen.
Munktells inledande stycke ”Bränningar” kan ses som en målerisk havsskildring som snarare böljande tar oss ner i ett azurblått medelhav än en fräsande kall Nordsjön eller Östersjön. Tempoväxlingarna är många och de romantiska inslagen påtagliga. Stycket är rentav behagligt och underhållande att lyssna till och är bara strax över tio minuter långt. Efteråt vill man ha mera av Munktell.
Det är då man fyrar av Haydn. In på scenen kommer solisten Ellinor Bengtson, blott 14 år gammal och redan en fullfjädrad stjärna. Hennes framförande är faktiskt makalöst tonsäkert. Med alltmer blossande kinder levererar hon vad publiken vill ha och lite till. Fjäderlätt spelar hon rakt igenom det massiva orkesterbygget som svallar runtomkring henne. Vi är långt ifrån det trevande tutandet på skolavslutningar, det här är superproffsigt.
Särskilt den välkända tredje satsen i Haydns Trumpetkonsert får det nästan att flimra framför ögonen. Det är till och med trallvänligt och efteråt belönas Bengtson välförtjänt med stående ovationer.
Efter pausen, där de sedvanligt inkallade trupperna står i foajén och kränger ostfrallor till de svultna musikälskarna, är det så dags för Stenhammars andra symfoni. Det är spänstigt dirigerat, trevligt och lekfullt med en virvlande final.
På det hela taget är det en lyckad afton som inleder säsongen för oss som väljer att spisa orkestermusik i höstmörkret.