Dramatiskt, spännande och gripande - jag älskar redan "My brilliant friend", HBO:s italienska tv-serie baserad på Elena Ferrantes uppmärksammade romansvit om två flickors vänskap i ett skitigt, fattigt och laglöst Neapel på 1950-talet. Barnskådespelarna är fantastiska och fotot, scenografin och kostymerna är stiliserade och sanslöst vackra.
Jag har tyvärr inte läst romanerna i den så kallade Neapel-kvartetten, och är därför alldeles okunnig om vad som kommer att utspela sig i kommande avsnitt. Men redan efter den inledande scenen, när de båda skolflickorna Elena och Lila presenteras för tittaren, är jag fast. Flickornas fröken gör en häpnadsväckande upptäckt. Lila kan läsa och skriva, trots att hon bara går i första klass. Lilas förskrämda mamma har kallats till skolan för att förklara hur det har gått till. Och det verkar som om Lila har lärt sig alldeles själv. Elena, som tidigare varit klassens ljus, får nu konkurrens, men blir också fascinerad av den lite skeva, modiga och väldigt egensinniga Lila. Snart blir de vänner och tillsammans utforskar och utmanar de sin värld.
Världen utgörs helt och hållet av ett instängt och fattigt kvarter där alla familjer lever sina liv inför öppen ridå. Barnen upplever daqligen hur vuxna omkring dem spårar ur, blir sjuka, drabbas av passion eller dör. De lär sig tidigt att det är don Achille som styr, och att Achilles barn får fördelar.
Elena Ferrantes böcker och tv-seriemanus är skrivna för vuxna och absolut inget för småttingar. Ändå kan jag inte låta bli att få associationer till den svenska tv-serien för barn, "Den vita stenen" från 1973, som bygger på Gunnel Lindes bok.
"Den vita stenen" handlar också om vänskap mellan två udda barn, Fia och Hampus, som skapar en egen fantasivärld där de utmanar varandra i kampen om en vit sten. Serien gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag var barn. Nu hoppas jag att "My brilliant friend" också fortsättningsvis ska ge mitt vuxna jag samma kickar.