Det finns en tilltänkt arvtagare, Hosni Mubaraks son, den 48-årige Gamal. Men Mubarak Junior är ingen självskriven efterföljare. Även om han har visst stöd i regeringspartiet NDP och inom delar av näringslivet är det osäkert om den överdimensionerade militären kommer att ställa sig bakom honom.
Den politiska situationen är således instabilare än vanligt vilket också märktes under förra året. Egypten har länge tillåtit en viss opposition, åtminstone så länge den inte på allvar utmanar regimen. Framför allt har pressfriheten varit något större än i många andra länder i Mellanöstern. Men enligt en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, ökade antalet arresteringar av journalister, demonstranter och oppositionspolitiker förra året. Fler civila mål än vanligt avhandlades i militärdomstolar och parlamentsvalet var en bluff, också med egyptiska mått mätt.
Tillväxtsiffrorna för Egypten har länge sett lovande ut – även om landet självklart påverkats av finanskrisen – men korruption och väldiga klyftor gör att fattigdomen egentligen inte minskar. Och människor som letar efter mat i soptunnorna bryr sig rätt lite om prydliga BNP-siffror.
Det är mot den bakgrunden som demonstrationerna i Egypten bör ses. Gnistan kom från Tunisien, men det politiska läget och det folkiga missnöjet med regimen är som torrt fnöske. Polisen har inte kunnat strypa dessa demonstrationer med samma lätthet som tidigare rätt försiktiga missnöjesyttringar. Folkmassorna är större, och demonstranterna argare. Trots massarresteringar och brutalt våld från polisen fortsätter folk att gå ut på gatorna i Kairo, Alexandria och andra storstäder, för att visa sitt missnöje.
Det är uppenbart att regimen är oroad. Stora delar av internet ligger nere. Oppositionspolitikern Mohamed El Baradei, som varit bosatt utomlands i många år men i veckan återvände till Egypten och sa sig vara redo att leda en övergångsregering, har satts i husarrest. Utegångsförbud mellan sex på kvällen och sju på morgonen har utlysts på flera platser.
Det är svårt att förutsäga vad protesterna kommer att leda till. Vägen är lång från folkliga protester till regimskifte från diktatur till demokrati. Och regimen Mubaraks rotsystem är djupt och vidsträckt. Men förmodligen lär det bli svårt att placera Gamal Mubarak på presidenttronen i september. Det vore en alltför uppenbar provokation mot dem som vill ha maktskifte och verklig demokrati.
Det råder ingen tvekan om att medborgarna i Egypten saknar flera grundläggande rättigheter. Yttrandefriheten är begränsad, valen är alltid mer eller mindre riggade, oppositionspolitiker och dissidenter förföljs, regimens maktanspråk trumfar alltid rättssäkerheten och den politiska och ekonomiska eliten lever gott medan stora massor befinner sig på svältgränsen. Även om det finns värre förtryckarstater är Egypten sannerligen ingen demokrati.
Ändå är västvärldens reaktioner på de senaste dagarnas krav på demokrati rätt ljumma. Egypten, liksom Tunisien, betraktas som hyfsat stabila samarbetspartners, och något sånär öppna marknader. Men vårt helhjärtade engagemang för demokrati och frihet i världen borde inte begränsas till stater som i ord eller handling uppträder hotfullt mot västvärlden.
Det var inte särskilt uppbyggligt att lyssna på utrikesminister Carl Bildt i Ekot i går: ”…uppmana till att respektera fredliga demonstrationer, de måste vara fredliga från bägge håll. Vi har självfallet ett intresse av en fredlig utveckling i Egypten, en fredlig förändring, Egypten i riktning mot ett öppnare samhälle och en öppnare ekonomi.” Eller: ”Där är det viktigt att man nu inriktar sig på det presidentval som ska komma i september, att det kan ske på sådant sätt att människornas aspirationer efter förändringar, som är naturligt för det här är ett land i stora ekonomiska svårigheter, att de kan komma till demokratiskt uttryck.”
Visst, men varför är det så svårt att rakt upp och ner uttrycka sitt stöd för de krafter som arbetar för demokrati i diktaturen Egypten?