Jan Guillou stängdes av och skickades hem med omedelbar verkan sedan han rökt på elevhemmet, säger hans gamla skolkamrater.
Själv suckar han uppgivet och kontrar:
– Det där tror de möjligen på själva. De har suttit på någon klubb och pratat och sedan förväxlat det med en annan händelse.
Snart är det dags för den femtioelfte omgången i matchen Solbacka vs Jan Guillou. I slutet av maj görs ett nytt försök att ge ut Paul Frigyes stoppade biografi om journalisten och romanförfattaren Jan Guillou.
Samtidigt ligger den gamla privatskolan intill Kyrksjön i Stjärnhov för fäfot, öde och övergiven. Vimplarna med texten "Solbacka sport och konferens" sitter kvar på flaggstängerna, men tyget har trådats och slitits isär av väder och vind och fastnat i trädgrenarna intill.
Det privata läroverket Solbacka grundades 1901 av Anders Jeurling, redaktör på Stockholms-Tidningen. Tanken var att erbjuda en sund studiemiljö långt bortom stadens kvalm för bättre bemedlade pojkar.
113 år senare har Solbacka fostrat hundratals framgångsrika män – och så småningom även en del kvinnor – varit i offentlig ägo i 35 år, läs landstinget Sörmlands, och återigen hamnat i privata händer. Sedan 2011 äger den kinesiska affärsmannen Guoqiang Zhao samtliga aktier i Solbacka fastighets AB.
Själv ramlade jag in i historien om Solbacka tillsammans med EK-fotografen Tommy Larsson för sexton år sedan. Vi var ute på en tur i Sörmland för att göra några småtrevliga reportage för sommartidningen. Ett nedslag på internatskolan som var förlaga till Jan Guillous bok "Ondskan" ingick i vår planering. Jag hade visserligen skummat igenom romanen och en del tidningsklipp innan vi gav oss iväg – men blev ändå helt överrumplad av den ilska och förtvivlan vi mötte när vi knackade på hos en av skolans gamla lärare.
Trots att det då var mer än 25 år sedan skolan lades ned och 38 år sedan den omdiskuterade våren 1960, snudd på grät han av förtrytelse över den skada han tyckte Guillous skildring av internatlivet åsamkat hans skola.
I vår, i samma veva som biografin "Höjd över varje misstanke" stoppades av Norstedts, hamnade Solbacka återigen i fokus. Förlaget drog öronen åt sig sedan Jan Guillou i direktsänd tv kunde visa upp ett terminsbetyg från Solbacka utfärdat våren 1960, alltså den vår då han under nesliga former skulle ha avvisats från skolan.
Bland de Solbacka-alumner som ingår i föreningen Solbackapojkarna har det länge varit en självklar sanning att Guillou, alltsedan han skrev sitt första skandalreportage om Solbacka i FIB Aktuellt och senare med romanen "Ondskan" och den framgångsrika filmen med samma namn, varit ute efter hämnd för att han som 16-åring relegerades från skolan.
Guillou har lika envist hävdad att han inte alls blev utkastad utan bara bytte skola.
Det borde gå att hitta bevis, något gammalt protokoll eller en anteckning från lärarkollegiets möten, tänkte jag, när Jan Guillou nu i januari drog upp sitt betyg mitt framför näsan på sin synbart omskakade biograf. Jag började rota och ringa runt för att försöka få lite klarhet.
Färgen flagnar på elevhemmet Allén där Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou som 16-åring påstås ha tjuvrökt en gång för mycket och tvingats plikta med avstängning från läroverket. En handikappramp, antagligen från den tid landstinget drev konferensverksamhet på Solbacka, slingrar sig runt huset och vi kliver upp på den för att försöka kika in genom fönstret på denna plats så tyngd av historiens vingslag.
Flera gamla Solbackaelever säger sig minnas i detalj hur det gick till på den där morgonsamlingen i aulan när rektorn uppmanade Guillou att resa sig upp inför alla sina kamrater.
– Jag kommer så väl ihåg att Guillou satt på vänstra sidan i aulan, säger före detta Solbackaeleven Fredric Arfwedson.
– Goding uppmanade honom att stå upp och sade: "Guillou har rökt på Allén och ni vet alla vad det innebär". Sedan fick han packa ihop sina grejer och ge sig iväg. Det kom en taxi och hämtade honom till Stjärnhovs station för vidare hemtransport.
Fredric Arfwedson minns Jan Guillou som en riktig illbatting som struntade totalt i allt vad regler hette.
– För att överhuvudtaget få röka skulle man vara 17. Han var bara 16 och gick demonstrativt ut och rökte varenda rast. Allén var en gammal träkåk och eftersom det hänt några otäcka olyckor på andra internat där elever blivit innebrända så var det strängeligen förbjudet att röka där.
Per Magnus Ihse som var 14 år 1960 gick två klasser under Jan Guillou. Han har samma minnesbild:
– Han fick stå upp inför alla och åka hem. Det enda jag inte minns i detalj är om han åkte direkt eller om det var dagen därpå.
Ihse berättar att han varit tillbaka på skolan och letat efter lärarkollegiets protokoll i Solbackas gamla arkiv innan det flyttades över till Landsarkivet i Uppsala.
– Just från våren 1960 fattades det papper. Jag hörde av en vaktmästare att Guillou själv hade besökt arkivet på Solbacka, säger Ihse och antyder att eventuellt bevismaterial i så fall kan ha försvunnit då.
Om några veckor, i slutet av maj, är det meningen att Guillou-biografin trots allt ska ges ut. Nu på det Göteborgsbaserade Lindelöws förlag och med den reviderade titeln "Jan Guillou – utifrån". Nytt material utlovas, och Tomas Stenberg, som är ordförande i Solbackapojkarna, säger att föreningen nu hittat dokument i sitt eget arkiv som styrker deras uppfattning om att Guillou fick sluta i förtid.
När landstinget 2008 sålde Solbacka till Solvik Investment för 24,2 miljoner var det en präktig sten som föll från skattebetalarnas axlar. Konferensanläggningen gick med förlust och gång på gång tvingades landstinget skjuta till pengar för att verksamheten skulle gå runt.
Bara tre är senare såldes Solbacka vidare, nu i form av ett fastighetsbolag.
I de gamla elevhemmen står sängarna uppbäddade och signalerar att det bara är att checka in. I själva verket har Solbackas alla byggnader stått tomma och övergivna i mer än två år vid det här laget.
Någon har utnyttjat situationen, för utanför det som en gång var reception har metalltjuvar varit framme och slitit bort kopparskoningen från den lilla muren.
Vid djupdykningen i Solbackapojkarnas eget arkiv har en korrespondens mellan rektor Tor Lundberg och Jan Guillous mamma påträffats.
I ett brev ställt till fru Marianne Hansén den 1 april 1960 skriver rektor Tor Lundberg: "Då Jan Guillou ej synes vilja foga sig i skolans bestämmelser angående rökförbud har kollegiet vid sammanträde 30/3-60 beslutat: därest Guillou än en gång överträder förbudet kommer han att avvisas från skolan för viss tid".
Marianne Hansén svarar att hon "med största bestörtning och sorg mottagit Eder skrivelse av den 1/4 angående kollegiets beslut den 30/3 rörande min son Jan Guillou. Då jag vill göra allt som står i min makt för att förhindra att något så fruktansvärt inträffar kommer jag att infinna mig på rektor Lundbergs mottagning kl 9.00 onsdagen d. 6.4 för ett samtal varefter jag även kommer att tala med Jan".
Nästa brev härrör från den 13 juni samma år då fru Marianne Hansén skriver till Tor Lundberg och tackar för sonens fina betyg samt meddelar att sonen av familjeskäl inte kommer att fortsätta på Solbacka. Hon avslutar brevet: " Det skall bli mig ett nöje att i fortsättningen rekommendera Solbacka Läroverk".
Vad som händer mellan den 6 april och 13 juni 1960 finns det ingen dokumentation som styrker, men både Fredric Arfwedsson och Per Magnus Ihse är säkra på att Jan Guillou kickades ut någon gång under det dryga två månader långa glappet.
Att han trots detta kunde visa upp ett terminsbetyg från Solbacka i tv förklaras av att skolledningen gjorde skillnad på prestationerna på lektionerna och uppförandet på elevhemmet, framhåller Tomas Stenberg. Förra året, 2013, stängde Skolinspektionen privatskolan Lundbergs i Värmland sedan en elev misshandlats på internatet, men förvaltningsrätten upphävde beslutet eftersom Skolinspektionen inte ansågs ha mandat att driva tillsyn över själva internatet.
– Det var samma förhållande på Solbacka. Han fick ett terminsbetyg för att rektorn inte ville förstöra hans framtid.
En annan gammal Solbackaelev, Thomas Pilo, tycker däremot att det gått troll i föreningen Solbackapojkarnas ihärdiga framhållande av Jan Guillou som lögnare.
– Vare sig han blev avstängd eller inte, så hade han ju rätt i mycket av vad han skrev. Man måste komma ihåg pennalismen och alla de andra dumma grejerna som äldre elever utsatte yngre för.
Utanför en av de tomma byggnaderna står två bilar parkerade. Vi knackar på, men ingen öppnar. När vi kollar med bilregistret visar det sig att båda är avregistrerade och belagda med körförbud.
Jag frågar ordföranden Tomas Stenberg varför det är så viktigt för Solbackapojkarna att bevisa att Jan Guillou fick sluta i förtid.
– För att han skrivit lögner om Solbacka men inte berättat om hur han själv bar sig åt. Varför ska han, som bara gick där ett par terminer, ha mandat att sätta betyg på en skola där tusentals elever gått mycket längre och dessutom trivts? Han är ju 70 år nu, ska det vara så märkvärdigt att erkänna att han gjorde en del pojkstreck när han var 16? Och varför skulle bara just han komma ihåg allt exakt rätt?
Ja, vad ska man tro? Vem har fräschast minne så här 54 år senare? Nu när jag lyssnat på de som är ledsna över att deras gamla skola förknippas med mobbning och kamratvåld är det dags att höra med pudelns kärna.
I Roslagen sitter Jan Guillou och skriver på nästa del i serien om bröderna Lauritzen och det tjugonde århundradet.
Varför är det så viktigt för dig att bevisa att du inte blev utkastad från Solbacka?
– För det första för att det absolut inte är sant. För det andra, precis som Frigyes påpekar, så vore det en fantastisk kontrast från det som står i min roman, där är ju avslutningen rent triumfatoriskt med kanonbetyg, precis som i verkligheten. Den där idén om att jag skulle ha blivit hemskickad med svansen mellan benen, det är något som kokats ihop i efterhand.
Är inte vittnena trovärdiga?
– Nej, de tror möjligen på sig själva, de har suttit på någon klubb och pratat och sen förväxlat det med en annan händelse.
Då när du umgåtts med en tjej från Stjärnhov?
– Ja, med arbetarungdomen i Stjärnhov. Då fick jag stå upp och skämmas under morgonbönen, jag och en kamrat som varit ute på samma klassförräderi. Det var då Goding var igång. Nästa år heter rektorn inte längre Goding. Lundberg har inte bett mig stå upp och skämmas.
Men du hade rökt på rummet och blev avstängd för det?
– Det är inte sant. Att röka på Solbacka var en oerhört komplicerad manöver. Man skulle gömma tobaken ute i skogen tillsammans med Vademecum, för efter rökningen måste man ta bort rökdoften. Men eftersom det var förbjudet att dofta Vademecum så måste man kompensera Vademecumen med att tugga granbarr. Man tjuvrökte liksom inte för att man var röksugen, utan det var mera av princip.
Du var en illbatting?
– Ja, jag satt i husarrest varenda lördag och söndag under de år jag gick på Solbacka. Antingen var det straffarbete eller arrest, och det betydde att man satt inlåst i ett klassrum hela helgen.
Du sa att du hade ett slutbetyg – men det står terminsbetyg på pappret.
– Det var ett slutbetyg i den meningen att jag slutade i realskolan och sedan till hösten började första ring i gymnasiet, på Viggbyholmsskolan. Jaha, så nu är alltså historien att, visst, han fick ett betyg, men det var inget riktigt betyg, det gills inte. De har intalat varandra att jag relegerades utan betyg – och när jag sedan bevisligen har ett betyg och de alltså har fel allihopa – så är det fel på betyget. Vad ska jag säga?
Varför tror man fortfarande att du ljuger?
– För att jag begått ett sorts förräderi. Internatskolegossar har oerhört svårt för att träda fram och berätta. Tortyroffer som skvallrar för omvärlden blir socialt omöjliga och måste sluta. Det är som på Lundsberg, det var ju inte misshandlarna, utan den som blivit torterad, som slutade. Man sviker överklassgemenskapen när man berättar för sossar och andra om saker som inte angår dom.
Vad har hänt med pappren i Solbackas arkiv? Har du varit där och ätit upp dom?
– Jag har inte rotat efter några papper alls förrän Frigyes bok blev aktuell. Det fanns ju inget intressant med det där betyget. Men det var en jäkla tur att man hade det kvar. Det blev intressant först 50 år senare, när Paul Frigyes påstod att det inte existerade. Då lyckades jag leta fram det. På vinden hos min förra fru.
Nu kommer boken trots allt ut. Vad kommer du att göra?
– Jag vet inte vad jag ska göra, jag hade fått uppfattningen att hela Solbackahistorien var borttagen ur den nya versionen. Paul Frigyes borde passa sig för Solbackapojkarna med tanke på vilka svårigheter de har försatt sig i med sina kollektiva minnen .
Kanske kommer den att innehålla korrespondens mellan din mamma och rektorn där hon skriver att hon ska komma ned eftersom du rökt olovligen.
– Det var inte hon som kom ned till Solbacka, det var vår advokat. Och då fick jag vara kvar. Jag har ett betyg från vårterminen 1960 när jag slutade. Alltså har jag gått där till vårterminen 1960, det går inte att snacka bort hur gärna man än vill.
Hur vet du att just du minns rätt?
– Jag har papper på det. Och om jag blivit avstängd så skulle jag definitivt komma ihåg det. I grund och botten handlar det om att jag begått dödsynden att berätta om sådant man inte får berätta om.
Några trädgårdsstolar ligger omkullvräkta på Solbackas uteterass. Härifrån är utsikten ned mot Kyrksjön bedårande.
Inne i baren hänger vinglasen fortfarande på prydliga rader i taket. Genom fönstret skymtar vi en stor flygel och vid hotelldisken ligger en tidning uppslagen, som om någon nyss hastat iväg för ett viktigt möte.
Men förutom lite fågelkvitter är det stilla och tyst, inte en själ syns till på det område som för 50 år sedan myllrade av tonåringar på väg mellan lektioner i engelska och filosofi, matte och gymnastik. Eller till husarrest i klassrummet.
Eva Axelsson