I augusti i år har det gått 40 år sedan Elvis Presley gick bort. Han dog ung, efter flera år av dålig hälsa, drogmissbruk och alldeles för många ja-sägare omkring sig.
Det är lätt att hemfalla åt ironiserande över den gestalt som Elvis visade upp under sin sista tid i livet, den som uppträdde i grandiosa scenkostymer och polisonger och ett väl tilltaget midjemått, istället för att komma ihåg honom som det han var: en av världens allra bästa artister i modern tid.
När Elvis Presley sjöng gick det rakt in i hjärtat på folk och trots att han i början av karriären betraktades som upprorisk och farlig, en syndaspridare och ungdomens förförare, kom han att bli en av rockmusikens främsta ambassadörer i folkhemmet.
Fortfarande är Elvis dragningskraft stark, och legenderna, myterna och anekdoterna om honom är nästan lika många och livskraftiga som hans hits.
På söndagen var det än en gång dags för en högtidsstund på Royal i Eskilstuna för Elvis-fans, och alla som gillar musik som det svänger om.
Elvis omgav sig med bra musiker. Några av dem är fortfarande aktiva, och glädjande nog orkar de turnera, och komma hela vägen över Atlanten till Eskilstuna.
För tredje året i rad kom tribute-turnén "Elvis - en kväll med hans originalmusiker och vänner" till Eskilstuna med Elvistolkaren Dwight Icenhower, gitarristen Carl Bradychok, Elvis före detta trummis Bob Lanning, Elvis slagverkare, Eddie Graham och den makalöse pianisten Damien Daigneau.
Lika frestande som det kan vara att göra sig lustig över Elvis, kan det vara att tala nedsättande om tribute-band (något jag själv ofta gör mig skyldig till).
Men det är nåt särskilt med det här gänget, som förmedlar en sådan kärlek till musik, och som får publiken att känna att den är kvällens viktigaste (näst efter Elvis). Man blir genuint glad av att se Eddie Graham, en gammal kutig farbror, som ger järnet på pukor, tamburiner, cymbaler och gurkor i nästan tre timmar, hela tiden med ett stort leende på läpparna och Bob Lanning, som förutom att han spelade live med Elvis från 1970 och framåt, spelar trummor på ledmotivet till "The Flintstones"!
Denna gång hade sällskapet också med sig en vokalgrupp från Spanien, Four Candles, vilket bidrog till att återskapa Elvis sound i låtar där sånggruppen The Jordanaires medverkade. En sann lyckträff.
Dwight Icenhower är showens centrum. Och den som har den svåraste uppgiften. Att likna Elvis och sjunga som Elvis och göra showen intressant. Med lite smink och svart hårfärg är han porträttlik, och han låter till tilläckligt mycket som Elvis för att publiken ska köpa konceptet. Men han laddar också sina tolkningar med sitt eget uttryck och sin personliga charm, vilket gör 100-tals människor i 70-årsåldern klappar takten, sjunger allsång och till slut ställer sig upp i bänkraderna och skara rumpa.