Men pappa Anton Svensson i Katthult blev ändå skogstokig över sonens habegär.
– Ja har ju sagt te da att du inte ska köpe annat än nödvändige saker, Emil. Förgrömmade unge! Nåre vanvittaffärer vill ja inte vete av, sa han och skakade sonen som en vante.
Det blev snickerboa, förstås, som alla andra dagar. Och medan klimatångesten inte känns som sockerdricka utan snarare som lava i halsen efter den här sommaren tänker jag att vi är många som borde lägga på haspen på snickerboas insida samtidigt som någon haspar på utsidan. Där kan vi sitta ett tag och fundera över vår ohållbara livsstil. För det är förstås inte bara makthavarnas sak att ge våra barn och barnbarn en dräglig framtid. Jobbet börjar hemma hos var och en av oss.
Värst är nog de som i klimatförnekelsens namn fläskar på och tär på resurserna ännu lite mer bara för att de kan. Som om det någonsin, klimatkris eller ej, vore fel att vara sparsam med det som vi delar med varandra. Tanken måste räcka längre än till nästippen.
En fluga gör ingen sommar och ett väder gör ingen undergång. Men jag tror att många av oss har vaknat till de senaste månaderna och förstått hur snabbt det rent ut sagt kan barka åt helvete. Även för oss här i Norden, om man nu inte skulle bry sig ett dyft om sin omvärld.
Och jag tänker på influencers. De där vackra, oftast unga, människorna som i många fall lever på att visa sig själva på bild i sociala medier och i tätt samarbete med företag tipsa om saker som vi andra bör köpa och ta del av. Det är inredning, kläder, smink, träningsprylar, flygresor, lyxhotell, lyxbilar och lyxmat i en omfattning som om det inte fanns någon morgondag (vilket det snart inte heller gör). Och jag tänker att dessa influencers snarast borde ställa om och ansluta sig till de kolleger som redan har lagt ihop ett och ett. De som tipsar om återbruk, second hand och en jordnära livsstil som inte förbrukar flera jordklot om året.
Jag vågar inte ens tänka på vad Anton Svensson i Katthult skulle ha tänkt om överdådet på Instagram. Men jag är säker på att snickerboa omgående skulle ha blivit tämligen överbefolkad.
Faktum är att Emils far vore den ideala influencern för 2000-talet. ”Köp å köp, ja hör aldrig annat” ryter han när lilla Ida föreslår att hon ska få något när familjen åker till Mariannelund.
Och till Mariannelund ska de förstås för att få ut Emils huvud ur soppskålen. Mor Alma föreslår att hon ska ta till spiskroken för att sonen ska komma loss sedan han, i faderns sparsamma anda, försökt slicka sista slatten av köttsoppan ur skålen. Men då blir Anton, i Allan Edwalls tolkning i filmen, ilsk som ett bi.
– Är du från vettet? Skåla har ju koste fyre kroner. Då ä dä bättre å fare de doktorn i Mariannelund. Han tar bare tre kronor så då sparer vi en, säger han med sin ljuvliga logik.
Så blir det, och att skålen efter många turer ändå går i bitar är en helt annan historia. Men en man som Anton Svensson i Katthult, kanske minus de täta om än befogade vredesutbrotten, är en man för vår tid.