Statsministern säger att Moderaterna ”inte är redo att formulera sig” i frågan än. Fredrik Reinfeldt tycker dessutom att tidpunkten är illa vald av kristdemokrater och folkpartister: EMU är inte en fråga för EU-parlamentet och därför ska den inte diskuteras just nu.
För all del, de svenska parlamentarikerna har inget inflytande över den svenska valutan. Men vill Reinfeldt prata om euron efter parlamentsvalet? Troligare är att Moderaterna värnar sitt goda opinionsläge och helst inte drar upp den känsliga valutafrågan före valet 2010.
Socialdemokraterna kan tidigast 2014 tänka sig att börja diskutera en ny folkomröstning. Mona Sahlin hänvisar till något slags överenskommelse mellan partierna om att låta frågan vila i tio år efter folkomröstningen. Det är uppenbart att det rödgröna samarbetet inte håller för den ytterligare belastning som en sådan diskussion skulle medföra.
Tanken att en viss, ansenlig, tid bör förflyta mellan två folkomröstningar saknar egentligen grund. En folkomröstning speglar opinionen vid en vald tidpunkt. Det är inte problematiskt ur demokratisynpunkt att folkomrösta en andra gång relativt kort tid därefter.
Men direktdemokratiska inslag i en för övrigt representativ demokrati är inte sällan ett uttryck för de folkvaldas ovilja att ta ansvar. 2003 års euroomröstning berodde på Socialdemokraternas oförmåga att enas i frågan. Men det är oklart vad väljarna egentligen tog ställning till och varför. Resultatet behövde ingen ta ansvar för.
Precis som det var fel 2003 vore det fel av riksdagen att än en gång abdikera från ansvarspositionen. Problemet är väl att de politiker som vågar förorda att frågan bestäms genom riksdagsbeslut, riskerar att beskyllas för att ignorera folkviljan. Den fråga man en gång lagt ut till folkomröstning är svår att återta. Inte desto mindre bör så ske. Ett tydligt ställningstagande före valet 2010 skulle ge regeringen som väljs mandat att agera i EMU-frågan.
Finanskris och lågkonjunktur har visat på nackdelarna med en liten, känslig valuta. Nu, med parlamentsval och ordförandeskap inom kort är läget så gott som något att seriöst ventilera frågorna om vad vi vill med vårt EU-medlemskap – stå lite vid sidan av eller delta fullt ut? Partistrategiska hänsyn borde inte få stå i vägen för den diskussionen.