De vilda ryggradsdjuren är på kraftig tillbakagång i världen. Tittar man på däggdjuren, där människan ingår, är det bara fyra procent som är vilda däggdjur. Resten består av människor eller tamboskap. Just nu minskar populationerna framförallt i andra delar av världen än Europa och Sörmland. Enligt Kajsa Mellbrand, som är samordnare för arbetet med hotade arter på länsstyrelsen, är skadan till stor del redan skedd här.
– Vi kan inte få lika stora minskningar här då vi har för lite kvar. Vi har jagat slut på uroxe, mammut och visent redan. Det har pågått under väldigt lång tid, ändå sedan stenåldern, säger hon.
Vi har jagat slut på uroxe, mammut och visent redan
Bland de ryggradsdjur som har det svårast i Sörmland finns skräntärna som bara har en population i hela Östersjön. I Sörmland finns en koloni som håller till i Bråvikens mynning. Men nu går det dåligt för den, något ironiskt delvis på grund av att ett annat hotat djur har börjat hämta sig.
– Det här är vår allra största tärna och det går dåligt för den på global nivå. Vi får se hur länge vi har kvar den i Sörmland. De häckar på marken långt ute i skärgården, då de inte räknar med landrovdjur, men minkar har letat sig ut dit och plundrar bona. Sedan är det en intressant situation att det går så pass bra för havsörnarna nu, att de också plundrar kolonierna. De äter egentligen helst fisk men det har det blivit mer och mer ont om i Östersjön där vi har stått för utfiskningen. Havsörnarna är generalister och då äter de det som finns, säger Mellbrand.
Våra regnskogar är de gamla ängs- hag- och betesmarkerna
Ett annat ryggradsdjur som hämtat sig i Sörmland är uttern.
– Det går lite bättre för uttern nu och det har mycket att göra med att det blivit mindre miljögifter som påverkar den. Sedan har Trafikverket gjort tunnlar under vägarna på en del ställen, så att uttrarna slipper bli påkörda. Bland annat finns det en sådan tunnel utanför Stigtomta på vägen mot Katrineholm, säger Mellbrand.
Just nu minskar ryggradsdjuren mest i takt med att regnskogarna avverkas. Men Kajsa Mellbrand pekar på att vi har våra egna ”regnskogar” i Sörmland.
– En sak som vi gör är att arbeta med hotade naturtyper. Våra regnskogar är de gamla ängs- hag- och betesmarkerna. De har ofta en större artrikedom per ytenhet än regnskogen, säger hon.