Kungsör är och har, förutom fem år i Norrköping, varit Hasses plats i livet. Redan tidigt fick han och brorsan Putte (också duktig fotbollspelare) börja jobba som målare i faderns firma Målar-Åkes. IF Rune hette klubben och där debuterade Hasse i A-laget som 17-åring.
– I oktober -56 debuterade jag i Västerås SK som då spelade i Allsvenskan. Vi mötte Helsingborg på Olympia där självaste Kalle Svensson vaktade målet, minns Hasse, som året efter var tillbaka i Rune.
– Dels skulle jag göra lumpen i Örebro och dels ville inte VSK ge mig en bil att pendla med.
Välkommen i USA
1960 kallade IFK Norrköping på den talangfulle backen. Klubben, ledande i Sverige på den tiden, lockade bland annat med en New York-turné.
– Min pappa Åke stack till USA 1926 när han var 19 år. Där träffade han mamma Alice, född av svenska föräldrar, och gifte sig. När Kreuger-kraschen kom 1930 vände de hem till Sverige igen och startade måleriet.
– Men, när vi kom till USA med IFK Norrköping skulle vi bo hemma hos familjer och när vi landat stod folk i kö och ropade ”Målar-Åkes”. Alla ville att jag skulle bo hos just dom, skrattar Hasse.
Tiden i IFK Norrköpings blev Hasses bästa år som fotbollsspelare. 15 gånger togs han ut i landslaget och tre gånger blev han svensk mästare.
– Men några pengar tjänade vi inte. Det var snålt tilltagna traktamenten och inga resersättningar. Kom man hem på morgonkulan från någon avlägsen bortamatch var det bara att dra på sig målarkläderna och åka till jobbet. I dag vaknar dom väl inte förrän framåt eftermiddagen, våra välbetalda ungdomar…
En match minns Hasse Rosander speciellt väl – VM-kvalet 1964 i Berlin inför 63 000 åskådare. Länderna hade inte mötts sedan Sveriges 3-1-seger på Ullevi i VM 1958 (minns ni Kurre Hamrins solonummer!) och stämningen var minst sagt frostig.
Hamrin kvitterade
– Det gick inte att kommunicera på planen. Folk skrek som galningar och vi var inte värda ett lingon. Tyskarna tog också ledningen men Kurre Hamrin slog till en gång till och nickade (!) in kvitteringen till 1–1.
I returmatchen året efter satt Hasse på läktaren och fick se den tyske bombaren Uwe Seeler sänka Sveriges VM-drömmar med ett sent mål.
En match som inte hade minsta hatkaraktär spelades också 1964 då det danska förbundet firade 75 år. Norden mötte Europa på Idrottsparken i Köpenhamn och Hasse var en av fyra svenskar i det nordiska laget. De övriga var klubbkamraterna ”Bajdoff” Johansson och Harry Bild samt Malmös Prawitz Öberg.
– Europa hade ryske Jasjin i målet och i anfallet sprang portugisen Eusebio, samt engelsmännen Bobby Charlton och Denis Law. Efteråt bjöds vi på middag på Amalienborg.
I maj -65 spelade han sin sista landskamp mot England på Ullevi och samma år skadade han knät och fick resten av säsongen spolierad.
– Men året efter gick jag över till IFK Eskilstuna och fick tre år på den näst högsta nivån. Uffe Bertilskiöld stod i mål, Georg Olsson spelade back, Ola Ljungberg centerhalv, Einar Jansrudvangen ytterhalv och framåt hade vi bland annat Hasse Karlsson och Christer Carlsson.
Barnbarnen roligast
Fotboll blev Hasses gren men faktum är att han nog blivit stjärna om han koncentrerat sig på friidrott där han var en hejare på spjut eller i bandy där Västerås SK längre var intresserade av hans tjänster.
Sedan många år spelar han gärna golf i Köping men det roligaste av allt är något helt annat:
– Barnbarnen. Jag har fem killar och en tjej. Det är livet!