Maciej Zaremba har gjort det igen. I en artikelserie i Dagens Nyheter pekar han ut den svenska välviljans tillkortakommanden. Det är ganska precis ett år sedan Zaremba skrev om hur antidiskrimineringshysterin tagit sig helt absurda uttryck.
Nu har turen kommit till det svenska integrationskomplexet och Zaremba vrider och vänder på begrepp som nation, kultur, integration, svenskhet och rasism. Ömsom dråpliga, ömsom upprörande exempel illustrerar hur det svenska omhändertagandet passiviserar snarare än integrerar. Integrationen är en av välfärdsstaten orkestrerad, plågsamt utdragen men obligatorisk process som ska föregå insteget på arbetsmarknaden.
I seriens första del beskriver Zaremba en sorgligt ineffektiv språkundervisning. Nyanlända buntas ihop och iranska akademiker förväntas lära sig i samma takt och på samma sätt som somaliska analfabeter. Till det kommer att klasserna hela tiden fylls på vilket måste resultera i antingen att ingen kommer längre än till nybörjarnivå, eller att de nyaste inte får en ordentlig chans att följa med.
En polsk tandläkare som i Polen gått en intensivkurs i svenska kan få jobb i Sverige inom mindre än ett år efter att ha påbörjat kursen. Men en irakisk läkare ”behöver” i Sverige åratal på sig för att bli redo för den svenska sjukvården – om hon eller han någonsin blir det.
Artikelserien sätter ljuset på de verkliga problemen vilket får till följd att de illusoriska avslöjas. Exempelvis Moderaternas februariutspel om hårdare tag och ”svensk lag i Sverige”, framstår som ett krafsande på en yta under vilken det är ganska tomt. Det gör detsamma om Sverige bestämmer sig för att rättigheter ska åtföljas av skyldigheter. Och i ett samhälle där alla behandlas lika är inget annat ens möjligt.
Zaremba urskiljer den svenska kulturens särdrag. Men han gör det utan att slå på den förhatliga normaliteten, utan att göra ner det typiskt svenska. Han bara upplyser om de exotiska inslagen i den kultur som oftast är osynlig för dem som fått den med modersmjölken.
Tesen som ligger och skaver bakom artiklarna handlar om att den multikulturella staten i sin iver att inkludera alla, i stället exkluderar stora grupper. Integrationen kräver att det finns något definierbart att integreras i – inte bara allmän tolerans och vältaligt uppskattande av olikheter.
Det är en logiskt möjlig förklaring, men det är inte på den abstrakta nivån som lösningen ligger. Ett medborgartest kan kanske vara en signal om inträdet i en gemenskap, men utan självklart tillträde till arbetsmarknaden ljuder signalen ut i tomma luften.