Det surrar och svirrar i buskar och snår kring uteplatsen vid det röda timmerhuset utanför Strängnäs. Här har Eva och Kjell-Ove skapat en grönskande och färgrik sal av rabatter. Att de brottats med stora träd, rådjur som ville äta upp allt och ren lerjord är svårt att tro.
På de 13 år de haft sin sommarstuga har de huggit ner, inhägnat, preppat jorden med häst- och koskit (det bästa enligt Kjell-Ove) och jagat sniglar – och grävt, planterat och rensat så klart.
– Men det är ju bara roligt, ler båda.
Eva är den mest blomintresserade. Eller ska vi säga rosintresserade. 70 rosor, 65 olika sorter går att finna mellan funchia, fläder och nävor.
– Jag skulle kunna ha blommor överallt men Kjell-Ove vill ha lite gräsmatta kvar, säger hon med ett leende och aningen hes röst.
2010 drabbades Eva av lungcancer och hon kan inte jobba i sin trädgård på samma sätt som förut, och några nya projekt har de inte på gång. Nu räcker det med att hålla efter.
– Och jag kan njuta! utbrister hon och fortsätter:
– Jag hämtar kraft här i trädgården, det ger så mycket och jag tänker inte så mycket på cancern. Rehabilitering på stränder bland palmer? Nej, hellre här bland formerna, färgerna och dofterna.
Hon översätter känslan med en sorts inre frid. Var kan man hämta bättre kraft än här?
De skrattar lite, och säger att de har en tvättstuga inne i Strängnäs, men sitt hem här ute på landet, nära Mälarens vatten. Det är inte många månader om året som de bor i sin lägenhet i stan.
Kjell-Ove hämtar en plastmapp till Eva. I den finns anteckningar och ritningar över hela trädgården, varenda växt!
– Jajamän, jag har allt antecknat, säger Eva och bläddrar bland papper där dels alla rosors namn står uppskrivna, dels alla rabatter är inritade och döpta med nummer.
Vi reser oss från den större uteplatsen för att snirkla oss fram bland rabatter och små egna oaser. Redan efter några steg letar sig parfym in i näsan, och tanken på ett konstgjort luktsuddigum från barndomen kommer till mig.
– Ja, den där luktar som parfym, Rose de Recht, heter den.
Det är en riktigt rosa ros med många kronblad som ger den skarpa doften.
Den 1300 kvadratmeter stora trädgården har gångar, en redskapsbod och en lekstuga åt barnbarnen. Flera rabatter ramas in av stenar.
– Vi grävde upp mycket sten när vi flyttade hit så de fick bli till stenkanter, säger Kjell-Ove.
Bakom huset, uppe på ett litet berg finns ett bord med några stolar. Favoritställe, utkiksplats och frukosthylla i ett.
– Här kan vi titta på det naturliga fågelbadet som finns i en annan sten i dagen. Ibland sitter vi med både kikare och fågelbok, säger Kjell-Ove.
Vi vandrar från ena rabatten till den andra. Eva har tänkt färgmässigt: röda rosor som går åt det orangeröda hållet ska kombineras med gult och rosa rosor kombineras med växter i lila och vitt. De lila, rosa och blå tonerna gör sig fina tillsammans med många olika gröna nyanser - frostiga, mörka och så bladverk av mörkaste lila som i flädern Black lace. Flädern samsas läckert med en mörkt cerise ros med namnet John Cabbott, en kanadensare.
– Jag gillar kanadensare, de är ofta tåliga, robusta och klarar kalla vintrar. De doftar inte så mycket men blommar rikt, förklarar Eva.
Det finns gott om gömställen och små prång i trädgården, idealiskt för kurragömmalek. Mot ena grannen växer sig närapå Törnrosas rosenhäck hög. Ljusrosa, små blommor mot gröna blad och framför denna ett täcke av hög gredelin kantnepeta som verkar vara humlornas paradis.
Rosor, men också nävor är Evas favoriter. Rosor för att det finns så många sorter med olika former och färger, nävor för att de täcker upp så bra.
– Men funchia är också tacksam och fyller upp rabatterna bra, tycker Eva.
Bakom huset, intill berget där Eva och Kjell-Ove gärna äter frukost, finns den gula avdelningen. Rosor som Viktor Borge och Fresia bländar med sina knallgula toner. Och Fresian... den doftar himmelskt.
När jag hälsar på har honungsrosen likt en båge ovanför ett litet krypin inte slagit ut ännu, men miljontals knoppar vittnar om att prakten blir enorm när de väl öppnar sig. Tanken med trädgården är ju också att inte allt ska blomma samtidigt, utan att det alltid ska finnas utslagen färgprakt att vila blicken på.
Vi slår oss ner på höjden och blickar mot fågelbadet. Inga småfåglar har hittat dit i dag, men skuggan ger skönt skydd mot den brännande solen och utsikten är sagolik med sina färger och de gröna, sköna väggarna.