Jag är, måste det medges, från fel sida vattnet. Upplänning. Dessutom med släktrötter kring Västerås, bland annat på Ridön, den stora ön mellan Torshälla och Västerås.
På torpställen på småöar kring Ridön bodde andra för-fäder till min farmor, en överraskning då det började släktforskas i familjen.
Dessa fattiga Mälartorpare var via en inflyttad storbonde- hustru från Roslagen släkt med norrländska präster. De gick att följa i hävderna ända ner till – och lite bortom – en undertecknare av Uppsala mötes beslut 1593, ett av de avgöranden som gjorde att Sverige blev Sverige och inte något helt annat.
För länge sedan, då ingen bro fanns mellan Stockholm och Arboga, var den statsägda Ridön knutpunkt för sjöfart och slädfart, med varv och sjökrogar, jordbruk och fiskartorp.
Nu är den en bedrövligt förfallen jordbruksbygd, avfolkad, nästan öde, men med daglig sommarbåt från Västerås. Bland Eskilstunabor är den väl mest bekant bland gösfiskare och andra med båt i Mälaren.
Till Ridön kan det aldrig bli bro. Så den är dömd. Men för svamp- och skalbaggekännare blir den ett läckert naturreservat, när landskapet blir så igenvuxet att förfallet inte längre skaver i ögonen.
Till Strängnäs fanns i alla fall en bro från Enköping, där jag gick på läroverket, som det egentligen inte hette men fortfarande kallades.
Bron har vi väl alla åkt över. Fast det är en annan Hjulstabro än den jag åkte över med uppländsk skolresa.
Alla från södra Upplands stationssamhällen åkte, inbillar jag mig, med skolan till Parken i Eskilstuna, med obligatoriskt stopp vid Sigurdsristningen i Jäder.
I Enköping hade vi en teckningslärare, som höll till under vindstaket i gamla realskolan, föregångaren till det mycket sent tillkomna läroverk med gymnasium som pepparrotshålan Enköping fick först i början på 50-talet.
Strängnäs var den riktiga lärdomsstaden, eller Västerås, för att inte tala om Uppsala. I Strängnäs hade skolbildning tradition från århundraden.
Hur länge förstod jag först långt senare, då jag i gluttade i idé- och lärdomshistorien och stötte på Lars Paulinus Gothus – och i den politiska historien mötte den Englandspräglade partiledaren och biskopen Jacob Serenius på frihetstiden.
Läroverket i Enköping var en nykomling utan tradition, men med en rad mycket goda lärare.
Strängnäs var finare i kanten. Det förstod jag också på senare studiekamrater därifrån.
Hos oss på andra sidan vattnet mumlade lärare något dunkelt om att Wadköping inte var Örebro utan Västerås, att Linköping var Kråkvinkel och Strängnäs Sjövinkel.
Det var väl lika bra att vi inte begrep vad för slags läroverksbråk som den anspelningen på Berit Spongs nyckelroman syftade på.
Men en dag hade den hårt prövade teckningsläraren, van som han var vid elever som läste och räknade med entusiasm men var hopplösa på bilder, plötsligt och oväntat helt ohejdat roligt.
En lastbåt hade kört på Hjulstabron, som rasat ned i vattnet. Strängnäs var isolerat.
Det var tydligen alldeles väldigt lustigt.
Jag begriper honom fortfarande inte.
Men broar fascinerar och irriterar, de har en märklig förmåga att utlösa känslor.
Öresundsbron tog det år- tionden att få byggd. Den drev en partiledare till en privat regeringskris, medan hans centervänner helt resolut satt kvar och lät honom gå.
Hjulstabron blev i alla fall reparerad. Hade den inte funnits där hade det väl blivit en sur konfliktfråga att få den byggd.
Jag inser att det kan bli en ilsken Facebookgrupp med epicentrum på Abborrberget. Men varför har man i Mälarregionen inte ännu önskat sig en järnväg som knyter ihop Strängnäs med Uppland, och öppnar nya sätt att köra ringlinjer och pendeltåg?
Det måste finnas mycket mer att göra för att knyta ihop Mälardalen till en arbetsmarknad med pendlande på många nya sätt.
Dessutom. Med ett fåtal sårbara spår vid Stockholm, skulle det inte vara bra att vid störningar ha reservspår mycket närmare än Kvicksund?