När jag hälsar på familjen Larsson på gården i Lindsäter vid tresnåret en eftermiddag är Lasse just hemkommen från skogen där han fortfarande hugger massaved och timmer.
– Jo, jag kör för fullt i skogen om det inte är något annat som ska göras. Nu blev det en kort arbetsdag och det är ditt fel då du skulle komma hit så tidigt, säger han och ser så där bondskt butter ut.
Som om han vill testa den där stassaren på farstubron...
– Min farfar kom hit till Lindsäter som treåring 1865 så vi har bott här i några generationer, upplyser Lasse för att ge oss lite perspektiv.
Att han fick dra sitt strå till stacken redan i unga år har vi redan nämnt och de äldre bröderna såg även till att så att lillgrabben kom tidigt in i idrottslivet.
– Våren 1952 började med vårpropagandan, en korporationstävling i orientering där man tävlade i yrkesgrupper. Jag var med i skogshuggarlaget som vann tävlingen och när vi stod vid prisbordet hördes en röst bakom oss som sa: "Den där kan väl inte vara skogshuggare – han kan möjligen vara bärplockare".
Jo då, det var onekligen den då något tanige tillika nyss 14 år fyllda Lasse kommentaren var riktad till – detta trots att han redan då hade sju års vana i yrket. Lasse ägnade även tid åt brottning och friidrott, men det var skidor och orientering som kom först och bland meriterna märks två DM-titlar i orientering och en på skidor – samtliga tre på seniornivå.
– Ett av mina roligaste idrottsminnen är när vi vann stafetten i klass 2 med Sörmlandslaget i Svenska skidspelen 1963. Dagen efter vann jag femmilen i skid-DM som avgjordes i Nävekvarn, säger Kjula-Lasse som han kallades i tidningsspalterna på den tiden.
Lasse gjorde en rejäl satsning på skidåkning under två år i början av 60-talet, men trots mängder av träningstimmar kom han aldrig riktigt nära de svenska elitåkarna och trappade ner.
– När jag var närmare 40 år försökte jag göra comeback i brottning, men jag förlorade sex matcher i rad och fick dessutom en tand utslagen så jag slutade tvärt, säger Lasse och ler snett.
Under 35 år drev vår jubilar lantbruk, hade 28 mjölkkor och odlade bland annat potatis och jordgubbar.
– Den verksamheten la vi ner 1991 och numera är jorden utarrenderad medan jag har fullt upp med skog och sågverk.
Förutom skogsarbetet driver familjen även Kjula Hembageri som hustru Helena drog igång så smått 1998.
– Vi bakar matbröd, kaffebröd, pizzabottnar och tårtor där allt är naturligt fritt från gluten och mjölk. Vi har kommunen och en del affärer här i Eskilstuna som kunder.
Helena och Lasse träffades redan 1967 – genom idrotten förstås.
– Lasse lärde mig tidigt att dansa hambo här på köksgolvet, avslöjar Helena och bjuder på en flaska äppelmust gjord av egna äpplen.
Tro mig, musten är ljuvligt god.
– Vi plockar ihop äpplen varje år och låter göra must av dem. Det blev 1 440 flaskor i höstas så de borde räcka hela året, säger Lasse när vi låter drycken smeka ner i våra innandömen.
Under några år hade Lasse ständig värk i benen, men efter dubbla knäoperationer 2009-2010 är det onda puts väck.
– Jag fick nya knäleder och efter det känns det väldigt bra. Jag klarade till och med att gå upp på toppen av Kebnekaise ett år efter den andra operationen, säger Lasse som i dag är engagerad i skidåkning ute i skolorna.
– Kjula IF har 60 par skidor, stavar och pjäxor som vi köpt begagnat genom annonser. Jag åker ut med utrustningen till olika skolor så eleverna får prova på skidåkning. För många är det första gången och jag hjälper dem på med grejerna, säger Lasse och visar med kroppsspråket att han gillar uppdraget.
Hur skulle du beskriva dig själv Lasse?
– Jag är envis – och arbetsam.
– Han är glad och musikalisk också, inflikar Helena.
Framtidsdrömmar?
– Ja du, det finns mycket kvar att göra här på gården. Bageriet kanske måste byggas ut och det lär dyka upp en hel del annat också.
Hur känns det att fylla 75 år?
– Jag skulle tro att det blir en arbetsdag som alla andra.
Blir det inget firande alls?
– Firande och firande – våra barn och mina syskon kommer hit på söndagen.