Där tas visserligen upp några känsliga ämnen, som den fängslade affärsmannen Michail Chodorkovskilj, valfusk, korruption, myndigheternas kontroll över Internet. Men chefredaktören Dmitrij Muratov ställer inga raka frågor som fordrar raka svar utan för korta resonemang, emellanåt av rent filosofiskt slag, i vilka Medvedev ibland instämmer, ibland svarar med eget filosoferande vid sidan av ämnet. Det ställs inga följdfrågor som pressar presidenten.
Och flera viktiga ämnen saknas helt. Dit hör frågan om vem som egentligen är nummer ett i den ryska makthierarkin, president Medvedev eller premiärminister Putin. Respektive politikers offentliga profil och ett antal regeringsbeslut visar tydligt att premiärministern spelar första fiolen. Vad hade Medvedev svarat på det?
Tjetjenien, Rysslands blödande sår, den explosiva situationen i grannrepublikerna Dagestan och Ingusjien, som vår gästkrönikör Anna-Lena Laurén har berättat om, förekommer inte heller i intervjun, i likhet med den kanske allra känsligaste frågan för Rysslands styrande – den ekonomiska krisen, vars verkliga omfattning ingen ledande rysk politiker talar öppet om.
Det hela är kort sagt ett samtal på ett pendeltåg, som en läsare träffande kommenterar det hela på Novaja Gazetas webbplats. (Dessa läsarkommentarer, varav många riktigt fyndiga, är artikelns egentliga behållning.)
Så vad är detta? Från Kremls sida är det förstås ett mycket lyckat PR-jippo – presidenten i samtal med en av sina främsta kritiker. Efter att ha skummat igenom internationell press ser jag att fokus där ligger på just detta, medan intervjuns oskyldiga natur nämns i bisatser.
Mötet med Novaja Gazeta ingår tydligt i en plan att bygga den fortfarande rätt okände Medvedevs image som en ”good guy”, en modern och progressiv politiker vid sidan av råskinnet Putin.
Det är mycket kosmetika. Medvedev har inte tillstymmelse till politisk självständighet. Det betyder dock inte att utspelet automatiskt bör avfärdas som fritt från ärligt uppsåt. Kanske leder det till öppningar, framför allt i landets utrikespolitik.
Men det är den sidan av saken. I överenskommelsen om intervjun ingick utan tvekan krav på att få frågorna i förväg eller genomläsning före publicering. Tidningen har dock alltid ett val, spela med eller låta bli. Novaja Gazeta valde att spela med och därmed sätta hela sin trovärdighet på spel. Varför?
Den frågan är betydligt svårare att besvara. Kanske hoppas tidningens chefer att intervjun sänder en signal till lägre tjänstemän i de repressiva statsorganen att ge Novaja Gazeta större andrum. Det kan rent av ha gjorts en tyst överenskommelse med regimen där tidningen får bedriva journalistik inom vissa ramar – granska områden A, B, C men absolut inte D.
Men oavsett skälet var det inte snyggt. Den tidigare kompromisslösa tidningen valde att kraftigt sänka röstläget vid närkontakt med landets högsta ledning. Vad hade Anna Politkovskaja sagt om detta?