Det är något som händer när man bara koncentrerar sig på sig själv, sin hållning och sin andning. Efter ett tag, när man väl börjar få pejl på det fysiska, det yttre, så öppnas plötsligt ett fönster mot det inre.
Mot Tomheten.
Tyvärr tror jag att de flesta av oss bär på en rädsla för vad som väntar där, i Tomheten. En ångestfylld känsla av att om vi stannar upp, och känner efter vad som händer i den rymd som är vår själ, så kommer Tomheten ikapp oss, slukar oss och mosar våra identiteter.
Och så är det också. Det är både fruktansvärt och fantastiskt.
Jag är övertygad om att vi, som sociala djur, anpassar oss själva – våra identiteter – efter vad som är accepterat enligt de sammanhang och människor som vi omger oss med genom livet. När vi väl står där i Tomheten, försvarslösa och ensamma, så inser vi hur mycket tungt bagage i form av påklistrade attityder, dåligt självförtroende, brist på mål i livet och självförräderi som vi egentligen släpar omkring på.
Tomheten visar ingen nåd mot den här resväskan fylld med negativitet. Tomheten är som en tullare med terroristnoja. Även om du brister ut i tårar, och ber om att få spara några av dina laster så kommer denne osympatiske tullare att bända upp väskan och beslagta allt som inte hör hemma i det som väntar efter Tomheten – nämligen Stillheten.
Att gå igenom den ofta smärtsamma upplevelsen att bli avskalad som en lök är priset man får betala för denna resa. Men med lugn kommer trygghet och acceptans, och med den här takten har du snart blivit en ny Buddha.
Ingen dålig resa att göra på en skumgummimatta inköpt på den lokala sportbutiken!
Denna inflykt går naturligtvis att göra på massor av sätt som inte involverar yoga, till exempel via musik, sport eller ett företag. Vet man inte vart man ska börja så brukar det vara en bra idé att välja bort de vägar som man av erfarenhet vet inte kommer att leda till Stillheten.
Sikten brukar bli klarare då.
Bon voyage!