Han föreställde sig ett gäng 1700-talare som satt i fina salonger med sina enorma peruker på skallarna och skålade över hur moderna de var. Saker kunde ju inte bli bättre än vad de var, konstaterade dessa peruköverklassare. Och där satt vi, 300 år senare, och med tvivelaktiga frisyrer, i ett vardagsrum i Eskilstuna och konstaterade att vi hade all anledning att tycka att saker inte kunde bli bättre än vad de var.
Denna evolutionsarrogans är en inställning till historia och framtid som har ställt till det, och fortfarande ställer till det för oss människor. Ett bra exempel är de medeltida korstågen där hedningar skulle kristnas, något som i dag har sin motsvarighet i tvångsdemokratisering – en motsägelse i sig – av exempelvis Mellanöstern. En naturlig tanke för oss i Västvärlden är: ”Men vaddå, demokrati är ju det bästa som finns. Det är ju det senaste. Klart att alla ska ha det.”
Evolutionsarrogans!
Som vi redan konstaterat kan man inte tvinga demokrati på någon. Detta kan jämställas med att säga ”Du måste vara fri, vare sig du vill eller inte”, vilket uppenbarligen är en paradox. Dessutom är tron att dagens demokrati är det slutgiltiga styrelseskicket ett tecken på – just det – evolutionsarrogans.
Något nytt kommer alltid att ersätta det som är. Och när detta händer önskar jag att all offentlig makt utgår från folket, i stället för att den som nu söker sig ännu högre upp till en EU-president som vi inte ens fick rösta om. Och hur mår demokratin i Sverige när valet inte längre står så mycket mellan partier som två block. Kan en känsla av begränsning vara just det som ger utrymme för missnöjes- och nischpartier?
Nu grävde jag i evolutionsarrogansens politiska del, men teorin täcker i stort sett in det mesta omkring oss; suktandet efter plastiga kroppar, det senaste modet och allt det nya som hela tiden produceras.
Egentligen borde vi backa tillbaka bandet och koncentrera oss på det äldsta och mest omoderna som finns – livet.