Det är mellan fredag och måndag (26 till 29 januari) som Sveriges ornitologer ger sig i kast med uppdraget att räkna fåglarna som gästar matborden just nu.
Det betyder fyra tänkbara dagar med en hel del spaningsarbete, och även om själva uppdraget nästan alltid, och nästan överallt i hela landet, slutar med att det är talgoxen som är den talrikaste fågeln, så innehåller nästan alltid de här dagarna någon liten detalj som förhöjer värdet med dagarna högst avsevärt.
Man får för all del träna sig i motgångar och besvikelser också. Det kan mycket väl bli så att steglitsen inte dyker upp alls i helgen. Hittills i vinter har de varit mycket talrika och som allra flest var de 11 eller 12 för inte så länge sedan. Faktiskt fler än talgoxarna. En familj med stjärtmesar ska man inte heller ta för given, de kanske nöjer sig med grannens erkänt godkända utfodringsplats. Bergfinkarna som var så många för några år sedan kanske inte hinner hit alls och gråsiskorna, som också brukar uppträda i relativt stora flockar, kanske hittar flygbränsle någon annanstans.
Nå, jag är nöjd om jag får uppleva igen det där magiska ögonblicket då stjärtmesarna slår sig till bords och börjar äta nästan innan jag hunnit fylla fullt i behållaren, att på en meters avstånd höra det där försynta lilla pipandet och se den där fullkomligt självklara tilliten.
Det är bara liksom wow, alltså.