För det är mycket sällan denna stol med sin runda form får se dagens ljus. Okej, nu kan jag inte skryta med att tyget är så särskilt snyggt, slitet och noppigt som det är.
Med detta kan jag således ursäkta stolens nuvarande sits. Jag har helt enkelt gett den en annan klädsel än den ordinarie, ett lyft om man så vill. Numera är den faktiskt både fluffigare och mjukare stoppad och har en topp av marinblå plysch. Och så undrar jag varför jag inte har några kläder i garderoben?
En liknande make over har skett i vår hall. Den hade ett så somrigt innehåll av jeansjackor, sandaler och solhattar fint på plats. Men när kylan väl kom satsade vi på små fillers här och där. Vi fyllde på det ljusa och lätta innehållet med några mössor, vantar och halsdukar. Jeansjackan hänger numera bredvid en ullkappa och sandalerna där under samsas med gummistövlar och fodrade barnkängor. Färgerna blev mustigare, känslan lite mer inboad.
Så har vi köksbänken. Denna praktiska, stora yta, perfekt att knåda en deg på. Bland annat. Här har vi ju också en fantastisk förvaringsmöjlighet! EN hög med barnens teckningar har blivit fyra högar av olika papper, informationsblad, räkningar, reklamtidningar... Tillsammans finner de gemenskap med några kastanjer, kulor, en medalj, vackra hårspännen och ett ark Nalle Puh-tatueringar. Det knådas inga degar men ytan har ett innehåll, samlat som en enhet.
I en framtid nära mig ska förvandlingen gå åt ett annat håll. Framåt jul ska 50-talsstolen få det rampljus den förtjänar. Till dess nöjer jag mig med att fly fältet en kväll och ta familjen på för tidig fars dags-middag inne i stan. Mitt i veckan. Så kan vi städa på söndag. Eller inte.
Jenny Wester
...som fick ta yngsta dottern till förskolan i solhatt och solglasögon då det var minusgrader och fortfarande kolsvart utanför huset. En konsekvens av sommarens rester.