Han är för ung för att veta hur han ska bete sig i alla sammanhang, men han lär sig snabbt. Han har en frisyr som får honom att se lite galen ut, men har stora och snälla ögon. Han tycks ha svårt att höra ibland – men när jag ropar på honom i hagen så tittar han upp och ibland kommer han och möter mig. Då är allt förlåtet.
Jag var oftare i stallet än hemma när jag var yngre. När jag inte red så flätade jag någon man, mockade någon box, putsade något träns. Eller grät ut tonårskänslorna i någon mjuk päls – för hästarna kan faktiskt vara den bästa trösten när ingen annan i hela världen förstår en.
Flickrummet var tapetserat av affischer på hästar; i flock på äng, ensam hästsilhuett mot solnedgång, hästar i galopp i vattenbryn, och så vidare. Men precis som tusentals andra tjejer plockade jag ner hästbilderna så småningom och nålade upp affischer på pojkband i stället. Ett intresse svalnade och ersattes av andra.
Att ta upp ridningen i vuxen ålder är något av det bästa jag har gjort. Den där killen från Island får mig att komma ut i friska luften och jobba med kroppen. Han håller mig borta från datorskärm och tv-soffa. Och även om jag inte har mycket att gråta över i mitt liv, så ger han väldigt mycket kärlek.