Sjöturen är för övrigt avgiftsfri och båten som går regelbundet sväljer drygt tio normalstora fordon i stöten.
Min far fick upp ögonen för denna lycksalighetens ö redan på 1940-talet.
Första gången jag kom dit bör ha varit kring 1975.
Sedan färjeläget för cirka 35 år sedan flyttats från Staxhammar i Uppland till sörmländska Oknö har besöken blivit något tätare.
Men det handlar kanske bara om en utflykt vartannat år.
En av få sevärdheter på Arnö är medeltidskyrkan.
Detta kulturminnesmärke förvaltas av Riksantikvarieämbetet.
Med tanke på det vikande befolkningsunderlaget bedrivs ingen kontinuerlig verksamhet i den kyliga kyrkobyggnaden.
Visst gifter sig ett och annat par på Arnö, men annars är det mest den traditionella musikgudstjänst under midsommarhelgen som får folk att vallfärda (nåja) till Guds hus här.
Man sitter i gamla, obekväma bänkar, en pensionerad präst håller i trådarna och organisten trampar på sin orgel.
Det här är verkligen en resa tillbaka i tiden.
I samband med gudstjänsten kan det bli en fika i närheten av kyrkan.
Sedan bär det av hemåt igen.
Eller åter till civilisationen om ni så vill.