Den 7 oktober kommer boken Folkvald kultur ut. Tidpunkten är fantastiskt väl vald. Den digra kulturutredningen i våras, kulturproppositionen i början av veckan och så, som grädde på moset, en kartläggning av nästan samtliga riksdagsledamöters och statsråds kulturpreferenser. De allra flesta har generöst fläkt ut sina böjelser till allmän beskådan. Statsministern har inte svarat på frågorna. Å andra sidan vet vi redan från tidigare att han värdesätter Magnus Uggla och att Orwells 1984 är boken som betytt mest för honom.
Filmen Mamma Mia har gjort stort intryck på många av våra toppolitiker och Jan Guillous Ondskan har visst gett läsupplevelser utöver det vanliga. Preferenserna rör sig mellan finaste finkultur och helt färdigtuggad smörja. Det förvånar inte. Vad som förvånar – och på sätt och vis imponerar – är den öppenhet varmed så många erkänner att de föredrar det allra mest lättsmälta.
När man berättar att favoritfilmen är Kay Pollaks Såsom i himmelen, är man inte särskilt upptagen av att framstå som djup och bildad. Filmen är jättemysig, Mikael Nyqvist hjärteknipande hjälplös, och musiken vacker. Men det fullständigt tillrättalagda berättandet lämnar betraktaren på precis samma mentala plats som tidigare efter att ha bekräftat det vi redan vet. Kvinnomisshandel är vidrigt och det är bäst att skilja sig om man är utsatt för det; höga prestationskrav kan leda till utmattning och livskris; kärlek och sårbarhet hör ihop.
Folkvald kultur är en skvallrig, jättelik faktaruta. Det är kul och ger lite kuriosa om människorna i riksdags- och regeringsbyggnaderna. Men därutöver påminner boken om att politiker är vanliga människor. Med ”vanliga” åsyftas inte Göran Hägglunds definition: att de bara skulle vara förmögna att ägna tankemöda åt trivialiteter.Men de följer med snarare än leder den kulturella utvecklingen. Eller som bokens redaktör uttrycker det:
– Det är kanske inte så att man känner ”Wow, vilket innovativt kulturintresse som präglar våra politiker”.
Det finns ingen anledning att ironisera över det. Men det kan vara värt att hålla i minnet när regeringen nu planerar att överlåta stora delar av de nationella kulturinstitutionernas arbete på kommuner och landsting.
De kulturpolitiska målen anger att konstnärlig förnyelse ska främjas. Om allt fått fortgå som vanligt hade det huvudsakligen varit Statens kulturråd som fått fördela det statliga kulturstödet till teater, dans, musik, litteratur, kulturtidskrifter folkbibliotek, konst, museer och utställningar. Men i linje med kulturutredningens förslag vill regeringen att kommuner, landsting och regioner övertar merparten av hanteringen.
Kulturbudgeten omfattar 6,4 miljarder medan kommuner och landsting i dag spenderar närmare 30 miljarder på verksamheter som faller inom kulturområdet.
Det var ett alldeles utmärkt system att huvudparten av kulturpolitiken genomfördes på kommun- och länsnivå med varierande ambition och inriktning, men att en liten del av kulturpengarna fördelades av icke-politiska kulturproffs. Bredd och spets samsades i det systemet.
Statens kulturråd besitter en samlad kompetens som få kommuner kan mäta sig med. För att främja konstnärlig förnyelse krävs ett ”innovativt kulturintresse”, och det återfinns sannolikt i högre grad hos Kulturrådet än i landets kommunstyrelser.