En låtskatt som går hem

Staffan Hellstrand inleder konserten på Skottvång med några ord i stil med ”Bönderna fick stöd efter sommarens hetta. Men vi akustiska spelemän borde kanske också få stöd eftersom vi ideligen tvingas stämma våra gitarrer, som lever sitt eget liv efter denna sommar.”

Nyköpingssonen som skapat och spelat musik i mer än 30 år är en glad spjuver på scen. Och tur är väl det eftersom hans texter om människor i livet, ofta är så pass starkt bitterljuva att de ibland berör så pass starkt att tårar kan trilla. Berörande texter i kombination med det musikaliskt melankoliskt vackra är en konst som inte alla behärskar.

Staffan Hellstrand är en stjärna på att förmedla livets smärta och ljus i sina nästan poetiska texter. Kanske därför inget långskott att han även samarbetat med Bob Hansson, Bodil Malmsten och Lena Nyman.

Texterna tillsammans med en röst som fortfarande låter som när han spelade med SH! under 1980-talet, trots att han faktiskt är 62 år fyllda, gör att det blir en rik kväll. Publiken kan sin Hellstrand. Efter konserten säger en i publiken att det är hans tredje konsert med Hellstrand på Skottvång - "Lilla Fågel Blå är en klassiker".

Den låten är den stora hiten och den mest spelade och välkända för folk. I den popfåran skulle han ha kunnat fortsätta men i stället blev det nästföljande albumet ett mer rockigare och därmed mindre lättillgängligt album. Det tackar vi för. Fast egentligen är det lite underligt att han inte slagit igenom mer i de breda folklagren eftersom han har en karaktäristisk röst och är en eminent musikskapare.

Kvällen till ära har han även ett piano på scen och öppningslåten Inget silver & inget guld från det senaste albumet, Svaret på allt, sitter som en smäck. Han sjunger om utnyttjade kvinnor, missbruk, psykisk sjukdom och om hur vi välkomnar folk till det här landet med en självklarhet att man tror honom till 100 procent. På något sätt har han varit där eller i dess närhet.

Klockan slår sju i Sofia gör han i en rå naken akustisk version som är bättre än originalversionen på albumet Eld samt bjuder på en mustig tolkning av Dan Anderssons Spelmannen. Avslutningsvis känns Fanfar som en hälsning till dagens politiska klimat:

Det här är en sång en blomma

Det här är en hälsning till dom fromma

Dom som inte jagar guldet och äran.

Dom som ser lyckan i det dom har nära

Dom som kan leva en dag i sänder

utan oljade tungor och blodiga händer