Vilket hem har bäst koll på sin omvärld, ur ett rent faktaperspektiv? Jag lägger frågan här.
Dock har vi ett stort bekymmer. Det svenska samhället har förpassat 1,1 miljoner invånare in i ett digitalt utanförskap. Nästan 600000 av dem är över 76 år, visar Internetstiftelsens senaste statistik. Det behöver inte handla om att de inte kan eller inte får hjälp med att använda dator. De kanske helt enkelt inte vill. Och medan många äldre tillägnar sig tekniken fullt ut finns det andra som har tillgång till nätet, men inte använder det.
Det pratas om utbildning, det pratas om att bibliotekspersonal i allt större utsträckning ska finnas till hands för att hjälpa vilsekomna med digitala tjänster. Men än så länge måste samhället också erbjuda möjlighet att använda en vanlig telefon, en blankett och även kontanter. Det får inte kännas omöjligt att sköta det dagliga livet eller sätta guldkant på det med en resa eller en konsert. Dessutom tror jag att många äldre har svårt att be om hjälp. De vill klara sig själva.
Länge har personer med fysiska funktionshinder kämpat för att fastighetsägare ska leva upp till lagen om tillgänglighet. Nu ska det även bli bättre tillgänglighet på offentliga webbplatser och digitala tjänster. Men vad hjälper det människor som lever utan nätet?
Linda Reneland-Forsman, lektor i pedagogik på Linnéuniversitetet, har forskat i hur äldre människor förhåller sig till internet. I studien konstateras att digitalt utanförskap ofta går hand i hand med socialt utanförskap. Reneland-Forsman har intervjuat en grupp pensionärer i ämnet och deras svar är nedslående.
En 70-årig kvinna berättar att hon, som har jobbat på biografer ett helt yrkesliv, inte längre kan gå och se en film. Hon vet inte hur hon ska köpa biljetter. Hon kan inte heller åka tåg eller buss för hon äger inget bankkort. Hon lägger skulden på sig själv för att hennes värld har blivit begränsad.
Några av de äldre pensionärerna som intervjuas tycks ha gett upp nätet och förklarar att de känner sig för gamla eller saknar intresse. Andra är beroende av sina barn för att kunna ta del av viktig service och information. Ytterligare några säger att de får betala "straffavgifter" när de inte kan göra köp eller beställningar på nätet. Flera vittnar om evighetslånga telefonköer när de inte kan använda e-tjänster. Någon berättar om en stor vattenläcka som kommunicerades i radio, samtidigt som information om var vattentankar placerats ut bara fanns på nätet.
Linda Reneland-Forsman konstaterar i sin rapport att Sverige har en stor pedagogisk utmaning i att kunna sätta likhetstecken mellan att ha tillgång till internet och att aktivt delta i samhället. I väntan på att den utmaningen är löst tror jag att vi måste bli bättre på att erbjuda alternativ till det digitala. Samhället kan inte skena iväg och lämna över en miljon medborgare kvar i startfållan.