Vi är många som med hjärtat i halsgropen följt den senaste tidens rapportering kring räddningsarbetet med att få ut de tolv unga fotbollsspelare och deras tränare som blivit fast i en grotta i Chiang Rai i Thailand. En helt annan sorts fotbollsdramatik än den vi har sett på VM-planen under samma period.
Utgångsläget lät till en början inget vidare. Pojkarna var försvunna sedan flera dagar, instängda i ett vattenfyllt grottsystem.
Men anhöriga och hjälparbetare gav inte upp. De fortsatte att leta efter pojklaget med oförtruten kraft.
Så kom det första miraklet som nästan fick oss att ramla baklänges. Samtliga 13 hittades vid liv inne i det vindlande tunnelsystemet. Vi bjöds på bilder på leende pojkar och världen pustade ut för några sekunder.
Ja, men ta ut dem nu då, skrek åtminstone jag hemma på min kammare. Det visade sig ju vara lättare sagt än gjort. Experter, dykare, tekniker och andra kunniga personer slöt upp från jordens alla hörn. En dykare omkom när den farliga räddningsinsatsen förbereddes och det verkade i det närmaste otroligt att det skulle gå att få ut barnen när man förstod förutsättningarna. Paniken. Klaustrofobin. Dödsångesten.
Men det gick. Under sista räddningsdagen var jag själv så nervig att det var löjligt. Hur ska då inte de drabbade och deras familjer ha känt sig.
Dock kraxas det om att det lagts stora, stora resurser på att rädda barnen. Givetvis är det så, givetvis bör det läggas lika stora resurser på alla barn som far illa och på alla katastrofer som drabbar mänskligheten.
Men det förtar inte glädjen i denna historia. Engagemanget från alla som ville hjälpa till berör och att tolv barn och en tränare mot alla odds kan träffa sina nära och kära igen är svårslaget. Nu hoppas vi bara att alla inblandade klarar sig utan bestående men. Hoppas också att sommaren bjuder på fler goda nyheter.
Det behövs.