Kolsvart, men med pricksäkra, roliga repliker som får oss att skratta åt oss själva, våra omöjliga relationer och allt annat elände vi lyckas ställa till med.
Ungefär så ser min erfarenhet av Lars Noréns dramatik ut. Ordvrängeriet har varit själva skatten i hans pjäser, det är med språket hans rollfigurer nöter ner och, bildligt talat, tar varandra av daga.
Hans senaste verk, ”Stilla liv”, med urpremiär på Dramaten i helgen, är någonting helt annat. Visserligen duggar svepningarna tätt, det stås lik i snudd på varje scen – men framförallt har skådespelarna ingen repliker. ”Stilla liv” är en helt tyst pjäs, kanske kan den kallas pantomim.
Stycket är sammansatt av en myriad av korta scener som alla utspelar sig i något som skulle kunna tidsbestämmas till ett diffust 40-tal. Mellan varje avsnitt blir det beckmörkt och en ljudslinga av fågelkvitter, eller möjligen vattenskvalp, rinner genom salongen.
Om det kryper lite utmed ryggraden när det första oönskade spädbarnet kvävs i sin linda och förvandlas till myling – så så blir det ännu obehagligare i nästa scen och i nästa.
För i princip samtliga scener har koppling till döden. Eller livet, om man så vill, eftersom det ju har en trist benägenhet att i 100 fall av 100 sluta med döden.
Det sveps in i lakan, binds upp hakor, grävs gravar, sluts ögon, langas upp på obduktionsbord och jongleras med snaror så att vilken morbid deckarförfattare som helst torde bli grön av avund. Över skådespelarna ska ingen skugga falla, de kämpar på med liktvagningar och begravningsritualer under fullständig tystnad.
Det enda tecknet på en smula livsglädje som levereras är en kort snutt på dragspel i akt ett. I övrigt är det svart som i graven – och just en sådan grävs för övrigt förstås i en av scenerna.
Utan humor och spänstig dialog blir Norén bara svart som en kolsäck.
Eva Axelsson