Visserligen utspelar sig boken, som är den första i en romancykel runt de fyra årstiderna, delvis under hösten 2016 strax efter folkomröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien. Men det här är mer en klangbotten, ett slags mörkt tecknad fond till berättelsen om den djupa och sanna vänskapen mellan Elisabeth Demand och den långt äldre Daniel Gluck.
Större delen av boken ligger han på ett hospice och sover. Perioden av ökad sömn är, som vårdbiträdena krasst konstaterar, något som inträder då en människa är nära döden. Vi får följa med in i hans drömmar samtidigt som vi får glimtar från Elisabeths liv och vardag. I en värld fixerad vid gränser försöker hon skaffa ett nytt pass, vilket är lättare sagt än gjort. Av sin handledare nekas hon också att skriva om Pauline Boty, popkonstnären känd för sina gränsupplösande kollage. Handledaren – en man -tycker inte att Boty var tillräckligt betydande och hävdar att det inte finns tillräckligt med material om henne. Så kan en av anledningarna till den manliga dominansen i konsthistorien gestaltas.
Redan då Elisabeth bara var nio år gläntade Gluck, då en granne som hennes mamma kallade för bög och utlänning, på dörren till konstens värld. Det var han som uppmanade henne att tänka självständigt och att inte låta någon eller något begränsa henne. Som vuxen har Elisabeth blivit en kvinna som inte låter folk sätta sig på henne. Dialogerna mellan henne och rigida myndighetspersoner är rappa, komiska och träffande. Romanen är fylld av litteratur- och konstreferenser, ofta sådana som på olika sätt visar konstens förmåga att gå utanför oss själva för att upptäcka att tillvaron är mer komplex än vi kan luras till att tro.
Då Elisabeth efter omröstningen tar en promenad, genom byn där hennes mamma bor, slås hon av den trumpna stämningen. På ett hus nära busshållplatsen har någon med svart färg skrivit ÅK HEM. Hennes mor konstaterar att halva byn inte pratar med den andra halvan. Eller som det står några sidor längre fram: ”Över hela landet delades landet, ett stängsel här, en mur där, en uppdragen gräns här, en överskriden gräns där.”
Berättelsen är sällan särskilt konkret, snarare ett impressionistiskt flöde av associationer, anekdoter och bilder som häftar vid varann. Ett viktigt motiv är tiden och hur vi förhåller oss till den. Det är farligt att inte minnas det som varit. Men det är också mänskligt, ibland kanske rent av nödvändigt, att om inte glömma så i alla fall behålla en viss distans till det som pågår.
Gluck talar om tiden som en plats. Att Ali Smith dröjer vid Elisabeths svårigheter att få ett pass, är måhända hennes sätt att visa att det finns de som vill fjättra oss. Inte bara inom en geografisk gräns utan också en tidsmässig. Några vill måla nuet inte bara på golv, väggar och tak utan också över alla fönster.
Ali Smith kräver sin läsares fulla uppmärksamhet, men den som ger henne den kommer upptäcka att hon är tydligare än hon först kan verka. Sen må scenerna från en yttre politisk värld vara betydligt färre än de som leder in i konsten, den som kanske har större möjlighet att göra oss självmedvetna än något annat.